Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    1/3

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Thåström har slutat jaga kickar

    LINDQVIST: "Thåström punkspottar inte längre, idisslar i stället, tar sig tid.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    SKIVA

    Rock
    Joakim Thåström
    Centralmassivet
    (Razzia/Sony)

    1989 inledde Joakim Thåström sitt första soloalbum med låten Ståaldrigstill och sjöng ”Ni vet jag har feber, det fick jag redan som barn. Måste visa att jag lever, så därav mitt tjat. Varje dag av mitt liv, varje andetag jag tar. Jag står aldrig still.”
    Den rastlösa rörelsen, eller snarare rädslan för att tappa fart, stagnera och till sist stå still har alltid funnits där som ett tema hos Thåström. Besvärjelserna har upprepats i både i text och musik. 

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Numera rusar han inte längre. Joakim Thåström, eller i alla fall den man som visar upp sig i låtarna, har slagit av på takten och är sakta men säkert på väg att istället bli en betraktare av andras rörelse.  Han står i Malmö och ser godstågen rulla iväg, tungt mullrande och långsamt dunkande mot rälsen på väg ner mot Danmark, Tyskland och Holland dit Thåström farit så många gånger. Nu jagar han inte kickarna längre, han kan vänta, paradoxalt nog har han äntligen tålamod att bida sin tid.
    Thåström sjunger om Houston och sedan Galveston, Texas, en stad med en gammal hamn full av räktrålare och barer. Men är han verkligen där, eller kom han bara till Esbjerg? Det är oklart. Texterna rotar i minnena och försöker foga samman fragment från gamla Fredmans i Malmö, från Krakow och Karl Johan. 

    Pelle Osslers sprakande och intensivt fräsande gitarr är lika avgörande som alltid och de flesta namnen är bekanta. Ny i sällskapet är dock LaGaylia Frazier som sjunger på flera av låtarna. Och så Thåströms röst förstås, det är svårt att skaka av sig tanken på att han bara sjunger bättre och bättre för varje skiva. Orden som uppenbarligen är ytterst nogsamt sammanfogade till texter som inte minst i verserna kan tyckas svårhanterliga. Men som Thåström med sin frasering har en sällsam förmåga att leda på rätt väg genom musiken. I Som mästarna målar himlen, kanske bästa låten på plattan, lånar han några rader av Pugh Rogefeldt. 

    Skivan rymmer bara nio nya sånger, Thåström beskriver det som ett slags njutbart självplågeri att skriva. Flödet är inte heller självklart längre. Han punkspottar inte ur sig någonting, idisslar i stället, är omsorgsfull och tar sig tid. 
    Joakim Thåström fyllde sextio i våras och ser kanske en bortre gräns för hur många fler sånger han har att skriva. Fyra plattor till? Tre? Kanske ingen mer? 
    Visst är det väl så att Thåström om någon är en artist som skulle kunna bestämma sig för att själv sätta punkt för produktiviteten. Det skulle inte förvåna om han bara klev ner från scenen och försvann in i mörkret på någon av skuggplatserna han sjunger om i låtarna på nya skivan. Eller så vänder han ansiktet mot solen och blir rockpensionär i Skåne med hemlagad rabarbersaft och barnbarn.

    Glatt grinande på trappen samtidigt som vi i publiken står kvar i rundgång, slammer och motljus, lämnade med raderna ur plattans final, Natten för det här: "Häng din rock på kroken, lägg dig stilla, andas djupa och stäng av, låt det bara rulla, hade kört hela natten för det här."

    LÄS MER: Thåströms många ansikten 1977-2017