Thåström | Azalea

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

På ena sidan brukar stabile Conny Nimmersjö stå. På den andra stenhårde Pelle Ossler. Där emellan Joakim Thåström, svensk rockmusiks störste domptör sedan tre decennier. Den här kvällen har Thåström lämnat Nimmersjö hemma och med honom försvinner något av tyngden. Men det som finns kvar räcker och blir över. Just när jag knappar in det här på mobilen bjuder Thåström och bandet på en avgrundsdjup Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce. Senast jag såg Thåström, i Lisebergshallen 2009, skar hans röst som ett nyslipat rakblad genom publiken. Så som Thåströms röst alltid gör. Den här kvällen i Slottsskogen när publiken dansat sig trött till Robyn och alla plötsligt blivit Princefans är inget undantag. Thåström är ett kraftfält. Magnetisk. Även om den där brinnande närvaron kanske inte infinner sig är Fanfanfan knäckande stark och Kärlek är för dom närmast självlysande. Dessutom är det en upplevelse att få se Thåström spela triangel. Ingen kan vinkla armbågen som han.

ANNONS
ANNONS