Många rock- och popveteraner får ofta frågan om hur de klarar att motivera sig till att sjunga sina största hits om och om igen. Jag har ett svar. Det är bara att gå till Sven-Bertil Taube och låta sig inspireras Han har sjungit sin fars sånger under hela sitt liv och nu, fyllda 82, kommer han med ett album som lånat titeln från en av de allra mest älskade, och på otaliga midsommarfester sönderskrålade visorna.
Fokuserad och noggrann
Ändå fyller han denna sång, som med sina enkla rader snuddar vid livets essens, med ny kraft, ny skönhet. Det är förstås ett bevis på visans verkshöjd, men framförallt understryks att Sven-Bertil Taube är en unik konstnär när det gäller att ta sig an poesi och melodi. Och inte minst - att Taube 2017 är fokuserad och noggrann.
Tillsammans med producenten och arrangören Peter Nordahl har han på sina senaste Hommagealbum hanterat materialet med en nygammal seriositet. Taube har tidigare uppträtt i så många olika sammanhang och med så många olika musiker att en viss urvattning har varit omöjlig att undvika. Hos Nordahl har han lyckligtvis funnit en arrangör med ett brinnande engagemang och som klarar av att klä klassikerna i ny skrud. Samtidigt som han dessutom lyhört anknyter till orkesterinspelningarna Sven-Bertil Taube gjorde under 70-talet, då Ulf Björlin stod för arrangemangen.
Hjärtskärande vackert
Just Så länge skutan kan gå inleds med en klämtande klocka och ett intro där Sven-Bertil reciterar texten innan ljuset bryter in samtidigt som han börjar sjunga med en utsökt balans mellan ömhet, kraft, glädje och vemod. Musiken ömsom spritter, ömsom sveper in med ett mörkare men ack så vackert anslag. Det är hjärtskärande vackert.
Dansen på Sunnanö är somrig, solig och ljus medan Inbjudan till Bohuslän är berövad all sin pampighet och i princip blivit till en stillsam bön. Som sedan sömlöst flyttas över till det svarta dramat i Balladen om briggen Blue bird av Hull. När pappa Strannes snapsglas far i golvet knyter det sig i magen, förstås.
Reciterar Shakespeare
Så skimrande var aldrig havet är lika fin som i Konserthuset senast och till slut tonar skivan ut i den långa recitationen av Diktaren och tiden där Evert Taube tolkade Shakespeares sonetter:
”Så skyms mitt öga, ovant vid en tår,
Och jag begråter ädla vänners död,
Jag river upp ren läkta kärlekssår,
Och rör i askan av mitt hjärtas glöd.”
Precis så känns musiken på den här skivan.
