Det svänger så lätt och närmast friktionslöst när Stacey Kent och hennes band med tenoristen och maken Jim Tomlinson i spetsen gör jazz med brasilianska förtecken.
Tomlinson glider sömlöst in i Kents vokala figurer, vrider och skruvar dem, eller upprepar dem med en liten fördröjning. Det är oerhört elegant.
Stacey Kent, med den fjäderlätta men samtidigt så uttrycksfulla rösten, är en artist som ledigt rör sig mellan flera språk och stilar.
De två seten på ett fullspikat Nefertiti är en resa mellan Antonio Carlos Jobims bossa nova, den amerikanska sångboken och en fantastiskt fin samling original av främst Tomlinson. Ofta har de senare utsökta texter av Kazuo Ishiguro, eller som i fallet med den fina kärleksballaden Mais uma Vez, text av den portugisiske poeten Antonio Ladeir.
Bandet med Graham Harvey på piano är fantastiskt välspelande och tajt. Men det är förstås Stacey Kents enorma spelglädje och vokala kvalitéer och Jim Tomlinsons fina solospel på sax och flöjt som gör kvällen så speciellt njutbar.
Mjukt, varmt och elegant in i minsta detalj.
Kvällens version av Gershwinklassikern Let's call the whole thing off hör till det bästa jag hört.
