Förra fredagen var jag och min vän på teater. I pausen satte vi ossoch tog ett glas i baren.Planen var att gå vidare ut efter föreställningen.
Ska vi inte bara gå hem i stället?, frågade jag, nästan litegenerat. Ja, sa hon. Och så fnissade vi. Gå hem, en fredag?
Men är det så konstigt, egentligen?Att stanna hemma och inte göra någonting är,i många av mina bekantas ögon,synonymt med att man är en trist person.Det finns en förväntan på oss unga, kanske framförallt från varandra, att vi ska gå ut och festa, göra galna saker och tatillvara på ungdomstiden. Men kanske främst: att inte avvika från kalaset när det väl har börjat. Den som kan vara uppe längst vinner. Går man hem får man ett Vad tråkig du är!slängti ansiktet.
Det här har resulterat i att jagibland faktiskt längtar efter att bli gammal. Att kunna tacka nej ochstanna hemma, utan att någon ifrågasätter det, och utan att mitt eget dåliga samvete över att framstå som en tråkig jäkel skulle göra sig påmint.
Ibland när jag står därklockan fyra på morgonen på Järntorget och väntar på vagnen vill jagvara tant. Jag vill helt legitimt kunna ligga i min varma säng. Jag vill gå på operan och bli lite salongsberusad i pausen. Bäravackra klänningar och klä upp mig som en dam. Aldrig mer efterfestanär jag är trött, eller sätta min fot på ett snabbmatställe när klockan passeratmidnatt. Nej, tanten är det nya.
