Det kändes som Seinabo Sey hade ett färdigt sound redan när första låten Younger släpptes. Uttrycket, sången och produktionen verkade extremt genomtänkt. Ep-skivorna och albumet från förra året likaså. Inget fel i det, det var snarare ganska imponerande. Seinabo Sey var överallt, spelade överallt och hyllades överallt. Inte minst var det rösten som väckte rysningar, en soul/r´n´b- sångerska utöver det vanliga. En ny Lauryn Hill från Halmstad, Gambia och Stockholm.
När jag ser henne för första gången live dyker det upp helt andra tankegångar. Trots en superproffsig ljussättning, nästan lika minimalistiskt snygg som när Sigúr Rós spelade på konserthuset för typ tio år sedan, känns det som Seinabo Sey bara är i början av en lång karriär. Hon sjunger hur bra som helst, många starka låtar (hela plattan plus två låtar som endast var med på ep-skivorna), och Seinabo Sey är både självsäker, rutinerad och lite blyg längst fram på scenen. Men allt skulle kunna vara ännu bättre, som liveartist känns hon fortfarande något osäker.
Framförallt är det den komprimerade, lite statiska känslan på skivan som följer med även live. Jag hade önskat att musiken var mer levande på scen, bandet gör det bra ibland, misslyckas ibland, det är livetrummor, effektiva synthslingor och på Who hamnar de i någon slags 80-tals jazzfusionpop en stund som överraskar. Ibland tänker jag att ett mer renodlat, soulavskalat sound hade varit att föredra, men i nästa ögonblick känns det som suggestiv, romantisk electro hade gjort vissa låtar starkare.
Jag kanske gnäller på detaljer. För när Seinabo Sey sjunger ballader, när kompet endast är piano, eller en synthmatta, och rösten gång på gång hittar ett oerhört flow, som på Poetic, eller Burial, om pappan, musikern Maudo Sey, är Seinabo Sey något utöver det vanliga. Grymt när hon i vissa fraser går ner i låga register, för att lite senare variera rösten på olika sätt. Ja, varje låt har sekvenser när rösten tar över helt, och allt annat försvinner.
