Sarah Klang gav inte upp sin dröm

Sarah Klang är tillbaka i Göteborg efter tio månaders frivillig exil i Stockholm. Lägenheten i Hägerstensåsen byttes mot en tvåa med urgöteborsk utsikt över Amerikahuset, hamnen och vidare ner längs den första av de fyra långgatorna. "När löven faller från de där träden kommer man kunna se Stena-färjorna", konstaterar hon men jag tänker att blicken nästan räcker bort till Pustervik. Klubben där Sarah Klang redan hunnit spela flera gånger och där hon har sin första konsert som huvudakt den 4 november.

Elvans spårvagn tar fart för att skära sig genom den kompakta, höstkalla men självklart också fuktiga luften och vidare upp längs Stigbergsliden. Här inne är kaffet klart och vi dricker det svart medan jag frågar varför Stockholm aldrig hann bli hemma för Sarah Klang.

– Jag flyttade upp för att min pojkvän bodde där. Han är från Östersund, så det var närmare hem för honom. Han är också musiker och spelar med folk i Stockholm. Men jag hade inte motivationen att starta ett nytt socialt liv där uppe.

Det blev bara sova, äta, jobba?

– Ja precis, och så gråta. Nej, men alltså jag är väldigt känslig för miljöer också. Jag mådde verkligen inte bra av att hålla på och åka tunnelbana fram och tillbaka. En stor del av dagen är man liksom under marken, det är inte för mig.

Du jobbade på förskola?

– Ja. Det var... hur ska man säga... lärorikt. (skratt). Allvarligt talat vill jag inte sätta min musiksatsning på spel bara för att bo med min pojkvän i Stockholm. Då var det bättre att vi bodde isär eller flyttade ner till Göteborg tillsammans. Så nu blev det såhär och det känns jättebra.

Vill göra bo snabbt

Det är tydligt att paret har bott in sig tämligen omgående. Lägenheten är redan omsorgsfullt inredd. Skrivbordet från morfar står mot ena väggen och fullt av små pryttlar som katten Eva, en manx, stryker runt med smidiga rörelser.

– Alla frågar alltid vad som hänt henne, eftersom hon inte har någon svans, men det är så den rasen ska se ut, berättar Sarah Klang.

Här hänger flera speglar, några av Sarahs scenkläder finns lätt tillgängliga på en ställning och tavlorna är placerade tätt intill varandra. Där finns skolplanscher, ett porträtt av en ung Astrid Lindgren och en färsk poster från den nyss avslutade Marina Abramović-utställningen på Louisiana i Danmark.

– Det var första gången jag var där, vilket häftigt ställe, konstaterar Sarah Klang och fortsätter:

– Jag mår inte bra om jag inte får göra bo snabbt, jag har till och med ett system för eftersom jag flyttat runt så mycket. Många kompisar blir stressade av det där och tycker att jag spikar upp allt på en dag. Men jag blir en ganska hemsk person om det inte är ordning hemma.

Behöver du struktur på resten av livet för att kunna vara kreativ med musiken?

– Det är helt klart svårt att vara kreativ när mycket av ens energi går åt till att inte vara nöjd med sin tillvaro, eller kanske till och med ha en utmattningsdepression. Även om det känns som att man segar ned sig och blir långsam när man inte mår bra så tar det ändå en massa tid och energi bara att må dåligt. Men om allt runtomkring i alla fall är hyfsat ordnat blir det mesta med musiken också lättare.

Så det där med att vara en lidande konstnär, det är bara bullshit?

– Ha, ha, ha. Ja, det är det nog. Fast jag kan ju må dåligt ändå. Men det underlättar att vara nära mina vänner och mitt band och i en stad som jag känner mig hemma i. När jag var i Stockholm kändes det som att jag var i fel element, jag hade svårt att skriva musik där och tyckte inte det var så superkul att gå ut heller.

Är du snabb eller långsam när du skriver låtar?

– Jag är nog ganska snabb, men det går i perioder. Det är inte så att jag har massa lösa lappar med låtidéer överallt eller kommer på något medan jag står och diskar. Just nu är jag fullt upptagen med att repa in musiken med fullt band så att vi kan sätta det på ett bra vis. Sedan är det mycket inför skivsläppet också. Jag blir stressad om det är mycket på en gång, då blir det overload om jag ska hålla koll på en massa datum och annat praktiskt och då får låtskrivandet också vänta.

Albumet kommer i februari

Än så länge har Sarah Klang släppt tre singlar: Sleep, Strangers och nu senast Left me on fire. Musiken kan för enkelhetens skull kallas för americana men i slutet av november kommer ytterligare en låt som drar åt ett lite annat håll innan albumet Love in the milky way landar i februari. Plattan har legat färdig ett tag och Sarahs plan är att hon ska hinna ge ut ytterligare en fullängdare innan 2018 har passerat.

Ändå är det på scenen Sarah Klang kommer till sin fulla rätt. Då vecklar hon ut den stora rösten och hittar den där känslan som lämnar publiken rejält omtumlad.

– Jag känner inte att jag har samma kontakt med min röst i en inspelningsstudio. Jag kan ju styra den och så, men det blir inte samma närvaro. Live får jag så mycket adrenalinpåslag att det går att ta rösten till andra ställen än i en studio. De första låtarna spelade vi in hemma hos min producent i Kålltorp, då fick garderoben funka som sångbås och det är helt ärligt inte så lätt att få feeling i en garderob, konstaterar Sarah Klang och fortsätter:

– Jag vill ändå gärna att sången ska vara lite återhållsam, det är lätt att jag taggar över live, som på Way out West. Det blir lite risky. Samtidigt vill jag att det ska finnas nerv, det ska inte vara som en sådan där Rondo-grej som går en hel jul utan att någonting händer. Men jag vill inte att folk ska tycka att jag kan imponera med min röst, det är mer ett sound jag är ute efter.

Är det en självklar grej för dig att stå på scen? Är du helt bekväm med det?

– Mer och mer. Jag har fått göra så roliga saker ganska snabbt och från början bemötts med respekt, blivit behandlad som en riktig musiker. Det har betytt mycket.

– Fast är det något helt nytt jag ska göra mår jag dåligt rent fysiskt. Som första gången på Pustervik eller när jag skulle vara med i På spåret. Hela den dagen var hemsk, jag var rädd att jag skulle få ett totalbryt och målade upp mardrömsscenarion om att jag skulle bli självdestruktiv och sabba ett helt program. "Tänk om det är nu det händer att jag fuckar upp allt och börjar skrika fula ord".

– Folk som har små barn har berättat att man kan ha tvångstankar om att man ska råka tappa barnet eller att vagnen ska rulla iväg nerför en brant backe. Att man på en sekund skulle kunna förstöra allting. Det är en sådan känsla. Men det gick bra, alla var superfina, berättar Sarah Klang.

Vad har du för tankar kring att bli en offentlig person, att berätta om dig själv i tidningen?

– Jag är ju inte precis någon kändis men jag har funderat ganska mycket kring det där med att vara artist, speciellt innan det drog igång på allvar.

Berätta!

– Jag lekte med tanken att anta en hel annan persona än den jag egentligen är. Chansen fanns ju att verkligen uppfinna någonting. Kanske vara supersvår eller jättearty. Men sedan kände jag att blotta tanken stressade mig. Om jag vill vara artist länge skulle jag ju typ behöva gå runt och lajva resten av livet. Dessutom skulle jag så lätt kunna försäga mig och avslöja mig själv som en helt vanlig... tomte.

– Så det enda jag kan göra är att vara mig själv.

Det är ju ändå ganska vanligt med artister som verkligen spelar en karaktär, kan du inspireras av det?

– Ja, absolut. Som Lana del Rey, hon går ju helt upp i sin roll på scenen men sägs vara totalt vanlig och enkel privat. Alltså även jag gör ju skillnad på artisten och privatpersonen. Musikprojektet är baserat på ett jag som är superledsen och jätte-emotionell. Jag är verkligen en downer i min musik, men utanför det är jag en ganska lättsam person som gillar att festa, gå ut och vara social.

Känner dina kompisar igen dig i dina låtar?

– Nja, nej. De känner nog mer igen den perioden i mitt liv, storyn bakom låten typ. Jag har ett jättenära tjejgäng så det är klart att jag kan vara ledsen med dem om det behövs. Men jag blir glad när jag är med dem så oftast har vi bara roligt ihop.

– Tjejkompisarna vet ju hur det är att vara en kvinna i den här åldern, det är viktigt. Sedan är det skönt att ha vänner som gläds med mig när det går bra och händer roliga saker.

Sarah Klang gick gymnasiet i Uddevalla så några av vännerna har funnits med sedan dess. I Göteborg hänger hon med ett gäng kvinnor där de flesta också ägnar sig åt olika kreativa uttryck. Men musikerna i hennes band, de är enbart killar.

Varför är det så, att även kvinnliga artister och låtskrivare nästan alltid hamnar med snubbar när det ska spelas och sättas ihop ett band?

– Det är helt sant och ärligt talat fattar jag varför många tjejer inte vill hålla på med musik, eller rättare sagt varför de börjar och försöker man sedan ger upp. Man blir liksom dränkt i killar redan från första dagen. Man är alltid enda tjejen, på alla fritidsgårdar är det alltid någon kille som nyckeln till replokalen och så blir det ändå att man spelar med killarna som hänger där.

Så var det för dig också?

– Javisst, så jag kan känna ett stort wow över att jag fortsatt med musik med tanke på alla äckliga replokaler jag delat med metalkillar som sitter och kastar snus på heltäckningsmattan. Sedan är de så tråååkiga, det är så trist häng helt enkelt. Jag har verkligen varit envis men jag förstår att det är många tjejer som till slut känner att de kan ha roligare än att vara i en miljö som suger på så många olika sätt.

Och ändå är det bara killar i bandet?

– Man skulle nog behöva vara mer aktiv för att få in fler kvinnliga musiker, killarna finns liksom där ändå. Och nu tycker ju jag att mina killar är bäst och skulle aldrig vilja byta ut dem av några politiska anledningar. Dessutom är alla killarna i bandet feminister och, ja vi kommer ju liksom från samma värld. Vi förstår varandra.

Den som följer Sarah Klang på Instagram vet dock att där det så gott som hundra procent kvinnor. Hon säger själv att det är ett "högst medvetet att bara lägga upp bilder på grymma kvinnor". Ja, faktum är att Sarah Klang i allt det visuella kring musiken understryker det feminina.

– Jag för supermycket frågor om hur jag ser ut och varför jag väljer mina visuella uttryck. En del folk tycker att jag är "stereotypt feminin" medan andra undrar om det är ett feministisk statement att jag har en viss stil både privat och på scenen. Det är det väl också, men det är också satt det är kläder som jag helt enkelt trivs i.

Vad inspireras du av när det kommer till scenkläder?

– Ikoniska kvinnor som Cher och Barbra Streisand, det var en annan nivå av glam på deras tid. Det är ju i allmänhet mer nerklätt i dag. Jag tycker det är kul att vara jätteuppklädd och nästan flamsigt glammig som kontrast till musiken som är ganska allvarlig och med en del riktigt svarta texter. Det hade varit så tråkigt om jag hade spelat i jeans och t-shirt när musiken är väldigt mycket just jeans och t-shirt.

Det där är ju vanligt hos många klassiska countryartister. Att man sjunger jordnära sånger men har klätt upp sig i värsta klänningarna, stora peruker och extravaganta boots.

– Precis, där är Loretta Lynn och Dolly Parton självklara och countryn är nog trots allt grundkärnan i min estetik. Men jag kan få inspiration lite överallt. Jag är till exempel ganska ofta på Konstmuseet, bara att vara där och titta på deras permanenta utställning är jätteskönt. Det kan vara någon liten detalj som jag tar med mig i minnet och gör något eget av.

– Om det inte hade varit för musiken hade jag nog jobbat som tillskärare eller pluggat konsthistoria.

Syr du dina scenkläder?

– Jag har verkligen försökt, men jag kan inte. Däremot köper jag tyger och går till skräddare som syr upp allt till mig. Jag är ganska petig med det, även om det bara är en spelning på en svartklubb i Sandarna ser jag helst att jag kan ha en speciell dress bara för det tillfället. Ska det va så ska det va, liksom.

TEXT

Johan Lindqvist

johan.lindqvist@gp.se