I en tid när gitarrsolot är en förfallen konst, någonting raderat ur den moderna diskussionen om musik, kommer Carlos Santanas spelning i Trädgårdsföreningen som en påminnelse. Om en svunnen verklighet, av ett annat material. När en gitarrpassage på 8 minuter ansågs vara känslig poesi från själens central, inte en köttig ceremoni över manlighetens ideal. När en bandana runt skallen var en vass huvudbonad, inte alls att estetiskt bestraffa omgivningen. Nedan listar vi den mexikanska artistens fem största låtar inför kvällens spelning.
Flor De Canela/Promise of A Fisherman (Borboletta, 1974)
Att lyssna på Borboletta är att anträda en världsomsegling, inget mindre. Två timmars laglöshet, ljudbilden tvättad i meskalin och havsvatten. Här kommer salsarockens överstepräst ut. Att lyssna på Promsise of a Fisherman, skivans starkaste ögonblick, är att kliva ut genom en dörr och falla handlöst ner mot en mycket varm dimension.
Samba Pa Ti (Abraxas, 1970)
Det tar sju sekunder. Sen aktiverar Santanas gitarrslinga solblekt melankoli i varenda hörn av lyssnarens kropp. Samba Pa Ti är en öm tango inne på den smutsigaste baren i stan: farlig och mjuk, avancerad och barnsligt enkel. Låter som en pophit men vänd ut och in.
Soul Sacrifice (Santana, 1969)
Det ligger något brådskande över hela Santanas självbetitlade debutalbum, trots att det tillkom under en period då allt som skulle göras var att stirra på moln, låtsas vara bekymrad över världsläget och pressa upp sin tolerans mot LSD. Summer Of Love är en överdokumenterad, nästan förbrukad tid. Soul Sacrifice vrenskas som om den vill höra till en annan plats, tempot driver uppåt som för att ruska av sig alla hippies och nå något beständigt. Trots att låten mycket riktigt utgjorde en av höjdpunkterna på Woodstock 69.
Nowhere to run (Shango, 1983)
Carlos Santana är svår att motstå när han åsidosätter sitt prövande, romantiska gitarrspel och flyttar in i överväxeln. Nowhere to Run är tydligt påverkad av 80-talets olyckliga böjelse för disco och silke, inte mycket kultur undgick denna strömning, och refrängen sätter sig mot hjärnan som ett gammalt barndomsminne. Skriven av engelsmannen Russ Ballard, som under sina liveuppträdanden hade för vana att ständigt bära lätt fyrkantiga solglasögon.
Smooth (Supernatural, 1999)
Det må låta främmande, nästan tilldiktat, men under ett par år i slutet av nittiotalet rymde Santanas musik en stark kommersiell dragningskraft. Detta kulminerar i Smooth, ett samarbete med den mycket identitetslösa Rob Thomas från Matchbox Twenty. Låten är en överproducerad best. Santana bryter in i genom de snälla ljudväggarna med en nästan sexuell målmedvetenhet, hans gitarr träffar frustrationens alla beståndsdelar. Det är enkelt att se varför folk finner denna låt något motbjudande.
