Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/2

Sam Outlaw - känslig och vacker countrysång

Rösten. Musiken. Charmen. Sam Outlaw har hela paketet. Dessutom ett coolt namn och, trots att han lämnat Stetsonhatten kvar på hotellrummet, en skönt avslappnad countryattityd på scen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sam Outlaw

Pustervik, söndag.

Publik: 270 personer.

Bäst: Angeleno och Country love song.

Sämst: Inga stråkar.

 

Det är bara sju månader sedan han senast gästade Göteborg och Pustervik, då ihop med singer/songwritern Molly Jenson, och det känns först lite förvånande att den hyllade countrysångaren från South Dakota, numera en naturaliserad Los Angeles-bo, redan är tillbaka i Sverige.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men ska man spela sig till framgång får man ligga i. Flera av de svenska stoppen på hans nya turné (Rosengrens skafferi i Örebro, Tryckhallen i Falkenberg, nattklubben Statt i Karlskoga, den moriska paviljongen i Malmö Folkets hus) skriker inte publiksuccé direkt, snarare tyder de på att Sam Outlaw har en del arbete framför sig om han vill slå igenom på allvar i Europa. Å andra sidan, varför skulle han inte lyckas med det? Allt finns ju som sagt där.

Inte samma tryck

Den här turnévändan är Molly Jenson utbytt mot Molly Parden & Danny Garcia (Reverend Baron). Givetvis blir det inte samma tryck som jag antar att Sam Outlaw piskade upp på Coachella senast - då han öste på med fullt band, kör, extra blås och en mariachikvartett - och visst hade musiken vunnit på i alla fall en pedal steel, istället för tre akustiska gitarrer. Men de båda kompmusikerna gör ändå vad de kan (framförallt Danny Garcia med sitt känsliga gitarrspel men även Molly Parden imponerar med sin sång) för att backa upp Sam Outlaw och hans känsliga, vackra countrysånger.

De inleder med Love her for a while, en väldigt fin Kind to me och en skön Jesus take the wheel (and drive me to a bar). Sam Outlaw varvar därefter avskalade och lätt nedtonade versioner av låtarna från debutalbumet, ett par nya lovande sånger och en Flying Burrito Brothers-cover (Juanita) med roliga, fyndiga och avväpnande mellansnack.

Och även om man såklart saknar stråkarna, blåset och pianot i underbara Angeleno lyckas trion ändå skapa fyra minuters magi.

Imponerande.

Mest läst