Här har vi en kvinna som bör tillhöra eliten. "Treat me like a queen", sjunger hon, och hon bör inte tas som något annat än just en drottning. Sabina Ddumba är en artist som passar lika bra in på Flamingoscenen i Slottsskogen, som på Royal Albert hall i London. Och det säger ju ändå något, med tanke på vilka som får spela där.
Hon berättar om hur hon alltid är på väg någonstans. Alltid har ett mål, alltid ett "hemma" som är riktningen hon ska röra sig mot. När hon stod som körsångare på Linnéscenen sommaren 2011 sa hon till sig själv att "någon gång ska jag komma tillbaka." Sex år senare får hon med sig nästan hela Slottsskogen till Flamingo. Det finns inte så mycket mer att säga om det. Hon har gått sin väg och hittat rätt. Hon äger den här scenen. Sabina Ddumba, du är hemma nu.
Hon har så mycket attityd, både i rösten, ljudbilden och i texterna. Hon kan det här med att prata framför publik och får många att skratta högt. Konserten spretar åt alla hörn, men likt ett rörigt schackspel känns det ändå logiskt i slutändan. En somrig salsalåt som skulle kunna få hela publikhavet att immigrera till Kuba eller Colombia - och passa in. En avskalad version av Scarred for life ger en nästan obehaglig gåshud och tårarna är inte långt borta. En allsång med låten Not too young där hon själv slutar sjunga och låter publiken ta över. Sabina Ddumba kompenserar hela tiden något stort med något mindre och tvärtom.Det blir aldrig konstigt, aldrig förutsägbart, aldrig tråkigt.
