Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Ryan Adams bjuder på rockfest

Ryan Adams vet hur man rockar, absolut, men det är ju balladerna GP:s Jan Andersson vill höra.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konsert

Rock

Ryan Adams

Flamingo, fredag

Bäst: Balladen Two. 

Sämst: För få ballader. 

Publik: Halvnöjd.

 

Att gå på en spelning med Ryan Adams är lite som att åka till rouletten i Las Vegas och satsa månadslönen på rött. Du kan bli rikligt belönad, absolut, men det går inte att ta något för givet. Ryan Adams har släppt fler än femton album och är närmast notoriskt oberäknelig, det kan studsa lite hur som helst. Kulan kan lika gärna landa på svart, och då står man där. Frustrerad och förvirrad. (Svart blir det alltså när Adams borrar ner huvudet och fastnar i bredbent och stelt mölande gubbrock, och rött nästan varje gång han inte gör det).

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En taggad Adams

Det är från senaste albumet Prisoner han plockar första låten, Do you still love me, och redan från start känns det att Ryan Adams vill vara här. Han vill  verkligen spela för oss. Och det är ju alltid en bra grundförutsättning, även om han skriker "Alright Sweden, are you ready to rock?!" precis när han kommer in. 

En våldsamt krängande To be young (is to be sad, is to be high) följs av en Neil Young-larmande Gimme something good, hämtad från den lite bortglömda comebackplattan som Adams släppte 2014 efter att ha sparkat sitt kompband The Cardinals och därefter kört vidare i delvis andra hjulspår. 

Ont om ballader

Ryan Adams och hans "nya band" trycker på rätt bra, det låter tungt utan att kännas stelt, men när balladen Two träffar helt rätt i sommarkvällen önskar man ju att han ska fortsätta i den riktningen. Följa den stillsamma, vackra vägen. Men det vill inte Ryan Adams. Han vill rocka!

Alltså blir New York, New York till en rak och lite platt rocklåt, men å andra sidan är Cold roses och Halloweenhead riktigt sköna.

Ta det onda med det goda

Så den här kvällen får man väl ta det onda med det goda. Acceptera att Ryan Adams ser ut som Jack Black i School of Rock och lägger ett rockfilter över allt han kommer åt, och samtidigt fröjdas åt hans sköna band och att Ryan Adams faktiskt kan rocka utan att det känns trött och stelt.

Och den där roulettkulan då, var landar den? Vet inte. På grönt, kanske?

Fotnot: Inför spelningen var fotograferna tvungna att skriva på ett oacceptabelt kontrakt. Därför saknas professionella foton från Ryan Adams konsert.

Läs mer om Way out West 2017
Mest läst