Vårvintern 1991 tillbringade jag ett par veckor i Bad Gastein. Bra väder och grym skidåkning men för det mesta blek afterski. Folk satt bara där och rökte cigg, pimplade glühwein och käkade Germknödel. Eftermiddagstimmarna var stendöda. Med ett undantag.
Varje gång Joyride spelades så flög folk upp på dansgolvet. No kidding. Österrikare, italienare, tyskar, holländare, till och med ett par förvirrade engelsman, alla stompade de runt som galna. Och, jodå, jag också. I slalompjäxor, tjocka termobyxor och med stoltheten pulserande innanför Mäserpolon.
Men det var där och det var framförallt då. Nu för tiden gör sig den där nationella upprymdheten sällan påmind. Känslan vill liksom inte infinna sig. Dels för att jag blivit 20 år äldre, dels för att vi är så otroligt bortskämda med svenska musikframgångar. Över hela spektrat.
När Max Martin ockuperar den amerikanska hitlistan och The Guardian utser Robyns Dancing on my own till världens bästa låt 2010 ... tja, då suger det inte till i magen för att Roxette gör comeback. Lika lite som det gjorde i höstas när Ace of Base återvände i föryngrad form.
Till skillnad från göteborgarnas pinsamma magplask har Roxette dock inte gjort någon genomusel skiva, bara en väldigt trist skiva. Ni som hört She’s got nothing on (but the radio) vet precis vad det handlar om. Och ni som missat den, well, ni förstår det också.
Nya Charm school ekar nämligen av Roxettes tidigare album, men utan hitlåtar som Look sharps Listen to your heart, utan Joyrides Souldeep och Spending my time blir det statiskt och stillastående. Det saknas sköna melodier. Feta refränger. Här saknas allt det som jag trodde Per Gessle kunde fixa i sömnen. Men framför allt känns musiken daterad. Med några få undantag låter det precis som det Roxette jag minns från 1991.
Per och Marie fortsätter på beprövat sätt och utan vare sig toppar eller direkta dalar att växelsjunga sig igenom storvulna, lätt hårdrocksriffiga uptempolåtar, klassiskt pianodrivna ballader och ett par riktigt udda nummer (bland annat Big black cadillac) som inte vet vart de ska eller ens när de kommit fram.
Det vore lätt att rycka på axlarna åt Roxettes nya album, musiken förtjänar det, men när Expressen förra veckan valde att recensera den version som läckt på nätet så tyder det inte bara på tveksamma arbetsmetoder, det signalerar ett visst intresse. Precis som Roxettes konsertflytt från Trädgår’n till Slottsskogsvallen. Men därifrån till pjäxdans i Alperna är steget stort.
Roxette: The pop hits/The ballad hits
Fine young cannibals: The raw and the cooked
