Roger Water’s The Wall | Ullevi, lördag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Populärkulturen är full av dårar som tar på sig galenskapsmanteln och vi ska vara oerhört tacksamma att det är på. Annars hade vi aldrig fått uppleva Roger Waters fyra av den mest spektakulära rockshow som någonsing ställts på en scen. Årets stadion-upplaga av The Wall är signerad en man som med största sannolikhet är … just det: både härlig och besvärlig.

Det kan inte handla om pengar, han måste gå som bäst plus minus noll på att dra runt det här spektaklet. Det kan inte heller handla om att sälja plattor eller bygga upp en karriär, allt det där har Roger Waters bakom sig. Nej, det måste vara så att det blivit något av ett livselixir för den gamle Pink Floyd-hjälten att någon gång innan han hänger Precision-basen på väggen få spela sig igenom den ultimata versionen av klassikern The Wall. I två år har han putsat, slipat och förfinat allt intill perfektion och det är bara att konstatera att han är nära nu. Nära att lagom till 70-årsdagen gå i mål med sitt mastodontverk och livsprojekt. Vi kan väl unna honom att slå sig ner i biblioteket, kolla på Top Gear och smutta på en pint Guiness? Verkligen.

ANNONS

2013 års The Wall är så fullspäckad med uttryck och intryck att det är svårt att ta in allt. Väggen, det är en vägg som bokstavligen täcker en hel Ullevi-kortsida, är det mäktigaste scenbygge som någonsin skådats och när Waters står och sjunger Comfortably numb framför den och är liten som en myra så är det inte bara ögon och öron som jublar utan också själ och hjärta. Dessa tio minuter är det allra starkaste exempel på när allt tjusigt utanpåverk förstärker den känsla av desperation, isolation och ensamhet som alltid varit The Walls grundtema. Ett grundtema som blandats upp, förstärkts och riktats åt en hel massa håll på samma gång och det är den enda stora och egentliga invändning som går att ha mot The Wall 2013. Symboliken i anti-krigspropagandan blir plakatpolitik, så långt ifrån subtil man kan komma och i bombardemanget av intryck känns den bitvis både naiv och onödigt övertydlig. Madonna gjorde samma sak förra året, skrek ut sina budskap, och resultatet var detsamma då: man slår dövörat till.

Ändå är det helt omöjligt att värja sig mot attacken i föreställningen, när helikoptervingarna och skottsalvorna smäller sig in från surroundsystemet där nere på Ullevis plan så går det inte att låta bli att knockas. Precis det Roger Waters har velat åstadkomma, precis det han lyckats med. Han kan lämna The Wall bakom sig med gott samvete.

ANNONS

ANNONS