Rein går under jorden i ett år

Det har varit två omtumlande år för 27-åriga electropunk-artisten Rein, eller Joanna Reinikainen som hon egentligen heter. Från att inte ha lyckats få ett kontrakt över huvud taget ("jag sågs som ett skämt, ingen trodde på mig alls") till att hyllas som en av de mest spännande elektroniska artister Sverige och Europa sett på åratal.

Hon har på bara 20 månaderhunnit släppa två kritikerrosade EP-skivor (senast Freedoom), uppträtt på flera avlandets största festivaler, turnerat utomlands,och nominerats i kategorierna Årets nykomling och Årets dans påP3 Guld.

Headhuntad av Manson

Det största, i alla fall hittills, var dock när Marilyn Mansons agent kontaktade hennes bokningsbolag, för att berätta att den internationella shockrock-giganten ville ha med Rein som förband på sin Europaturné.

– Det var jäkligt häftigt alltså att få den förfrågan. Shit, wow! Händer det här verkligen? Så tänkte jag.Det var riktigt stort. I slutändan kunde jag tyvärr inte. Det blev för omständligt. Men det hade varit riktigt grymt.

Omständligt hur?

–Ja, alltså, det kostarju pengar att vara ute och spela, och jag har inte så mycket av den varan. Man måste kunna överleva på en så pass intensiv Europaturné som det skulle vara, med gig typ varannan dag.

Lyckligtvis för Göteborgs allaelectropunk-fantaster är det betydligt billigare med en resa mellan Linköping, där Rein bor,och Lilla London. Konserten på Sticky Fingers blir en av de sista som Joanna Reinikainengör innan hon kör en Håkan Hellström och tar en paus från livespelandet, "går underground" som hon uttrycker det, i ett helt år.

–Det har varit två väldigt intensiva år som också harvarit helt fantastiska. Jag ska avsluta detnu på bästa möjliga sätt och fira alltsom varit med fansen. Sedan måste jag skriva nytt material.

Kan gå hur långt som helst

– För att utvecklas kreativt måste man få tid på sig. Jag tror att det är någontingsom många konstnärer kan känna igen sig i, särskilt de som har höga krav på sig själva.Det ska bliså jäkla spännande att se hur långt jag kan gå när jag återvänder med mina nya låtar.

Hur långt är det?

–Jag tror att jag kan komma jävligt långt, alltså. Men jag gillar inte att låta självgod, för det får man ju inte vara (skratt).Jag vill gärna nå ut till Europa och världeni alla fall.

Känslor och politik

Vid ett tillfälle har hon beskrivit sina låtar som "arg dansmusik". Men när jag nämner det för henne, skrattar hon högt och länge.

Så du går alltså inte ut på scenen och är skitförbannad?

– Det skrev jag mestsom en kul grej. Folk tycker ju att jag är så jävla förbannad hela tiden, särskilt media.Inom punken är det vanligtatt vara förbannad, men det blir inte samma uppmärksamhet kring det som medmin musik.

– Sen har jag ju ganska politiska texter. Med tanke på hur samhället ser ut finns det inte så mycket att vara glad över om man säger så. Jag får utlopp för mina känslor på scen. Så är det ju. Det är lite rock n roll (skratt).

Mycket kärlek i Göteborg

På Sticky Fingers scen uppträder hon under lördagen med två kvinnliga trummisar som enda sällskap.

–Jag vill ge den elektroniska musiken vad den saknar, vilket ärrå energi. Elektronisk musik kan vara lite seg. Jag gillar band som Nitzer Ebb, där de lägger till lite punki det medakustiska trummor och vrål. Det gör att det blir hårdare. Särskilt är det ballt med brudar som kör trummor.

Vad kan publikenannars vänta sig?

– Vi kommer att ha jäkligt kul och jag ska ge mycket kärlek. Förra gången jag spelade där kom det så jävla mycket folk att jag nästan blev chockad.

– Den här gången kommer det att bli en jävla fest efteråt. Det är så sällan man går ut efter en spelning, jag brukar bli så trött eftersom jagger så mycket av mig själv. Men nu ska jag försöka ta några öloch snacka med fansen. Det blir fett.

Tobias Holmgren

livsstil@gp.se