Politiskt uppgiven musik för massorna

"Depeche Mode lyckas inte göra plattan de siktat på."

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

"Vi visar ingen respekt, vi saknar kontroll, vi rör oss bakåt, vi förnekar verkligheten". När Dave Gahan mässar i inledande Going backwards låter han som ett troll med foliehatt som gnäller om att det var bättre för och ju förr dess bättre. Är det något jag lärt mig i floden av åsikter är det att konservativa och progressiva krafter ofta uttrycker sig förvillande lika. Det är lösningarna på problemen som ser radikalt olika ut.

Depeche Mode, som det rockband man är, tar förstås inget vidare ansvar för att leverera några lösningar. Och de lär knappast vara de sista i raden av artister och band som gör politiska plattor under Donald Trumps första år vid makten.

ANNONS

Däremot ägnar man stora delar av sitt fjortonde studioalbum åt att konstatera att det mesta är åt helvete. På singeln Where's the revolution ställer man sig just den frågan och menar sedan att "people you're letting me down." Ursäkta mig Depeche, men där blir ni lite väl mycket av romantikern i sitt elfenbenstorn.

Även våra ledare pekas ut som kallhamrade svikare. Populismen, nationalismen, konsumismen och individualismen är giftet som färgar världen mörkbrun. Uppgivenheten är en lika rimlig som farlig reaktion. Ändå är det just uppgivenheten, gränsande till likgiltighet, som genomsyrar de osedvanligt politiska texterna.

Det är inte förrän Dave Gahan får sjunga om sex, åtrå och skört leverne som han återigen börja vicka på höfterna. "I like the way you move for me tonight", förklarar han i You move som paradoxalt nog blir plattans kanske allra slappaste låt. Depeche Mode har varit i det där syndiga rummet så många gånger förut och med så oerhört mycket mer slipprig sensualism att nu känns det mest oengagerat, mekaniskt.

Istället är det när man drar ned på tempot och vågar vara lite mindre rockstjärnor och lite mer av skröpliga människor som den här plattan når fram till mig. Allra starkast blir det i den ömsinta Cover me där sångaren bara ber om stunds stillhet, i alla fall en tillfällig om än inbillad trygghet. Det är det sköraste Depeche Mode har gjort sedan Damaged people på Playing the angel från 2005.

ANNONS

Jag uppskattar det album som Depeche Mode uppenbarligen har försökt göra. En samtidsskildring där politiken och polariseringen hänger ihop med socialt engagemang och personligt ansvaret i båda det lilla och det stora. En som visar på både kraften och tvivlet i det trots allt nödvändiga motståndet mot sakernas tillstånd.

Dit når man inte. Plattan spretar och knäar under sin egen ambition. Det finns en handfull sånger som är både stilfulla och stringenta men intrycket devalveras av utfyllnad och en brist på just det engagemang som Depeche Mode själva ropar efter.

ANNONS