Det är sju år sedan Pink stod på Ullevis scen inför 31 142 fans. Fem år har passerat sedan den senaste plattan – The truth about love.
Själv har Pink hunnit fylla 38 och berättade nyligen i en intervju med New York Times att hon suttit i upprepade möten med sitt skivbolag där det förklarades att ”popradiostationerna inte spelar kvinnliga artister som passerat 35 – om man inte är Beyoncé.”
Så skönt då att Pink omgående motbevisade dem. Singeln What about us nådde plats 15 på Billboard Hot 100.
I dag släpps hela plattan och jag är övertygad om att även skivbolaget inser att man i Pink har en artist med potential att fortsätta vara en av världens största popstjärnor under många år framöver.
Sätter ned foten
Pink sätter ned foten direkt med det maffiga titelspåret där hon lyckas med konstycket att låta som en blandning av Elton John, Heart och Katy Perry. Som andra låt kommer det omskrivna samarbetet med Eminem, en annan artist som har erfarenhet av att studsa tillbaka, och de matchar varandra väl även det inte slår några gnistor.
Pink har velat göra en varierad skiva och som tidigare är hon lika bra på klatschig rockpop som på bitterljuva ballader där hon verkligen levererar även texten på ett imponerande sätt. Till den senare kategorin räknas numera But we lost it, pampiga Wild hearts och Barbie där hon sjunger om de bråkiga känslorna kring vuxenliv och ansvarstagande.
Arenahit
I avslutande You get my love briljerar vokalisten Pink och det är inte svårt att föreställa sig hur tusentals mobiltelefoner kommer att lysa upp arenorna under kommande spelningar.
Så ja, de lugna låtarna drar det tyngsta lasset även om Lady Gaga-aktiga Secrets tar Pink tillbaka på dansgolvet, Better life är lättsamt funkig och stolta comebacklåten I am here är byggd för att piska upp partystämningen. Det är uppenbart att Pink vill ha tillbaka popens drottningkrona.
Pink behövs
Jag tror att musikbranschen de kommande åren i allt högre utsträckning kommer att behöva fokusera på att ha tålamod med artister som har längre perioder av tystnad mellan ny musik och långa turnéer. Ingen vinner på att unga stjärnor slits ut i förtid, som Justin Bieber eller Avicii, och när det äldre gardet snart är klara på scenen behövs artister som har en lång och tight relation med sin publik. Det har Pink.
Precis som Beyoncé har hon blivit en feministisk förebild och hon fortsätter att göra låtar som handlar om att våga vara både sårbar och stark, förälskad men ändå oberoende.
Ingen över gräns
Att en man som Harvey Weinstein till slut sparkas ut ur filmbranschen, och att Taylor Swift vinner i domstol över en tafsande radioproducent, är förmodligen och förhoppningsvis ett tecken på förändring.
Så att man likt Pink kan bli en älskad stjärna på grund av, och inte trots, att man tar plats och kräver utrymme. Och att det inte ska finnas några övre åldersgränser för någon artist.
