"I was drunk for a decade" sjunger Phosphorescent om och om igen i These rocks, en av hans starkaste och mest osminkade för att inte säga direkt uppriktiga sånger. Till försiktigt svävande toner, ett vackert piano och med en närmast himmelsk kör gör sångaren upp med sitt, får man förmoda, tidigare liv.
Det har gått fem år sedan Phosphorescents förra album Muchacho och sköna "hitsingeln" Song for Zula, med snart 52 miljoner lyssningar på Spotify. Singeln och hela det hyllade albumet blev något av ett senkommet genombrott för Matthew Houck som han egentligen heter.
Phosphorescent är precis lika särpräglad och indieskruvad som tidigare.
Sedan dess har Matthew Houck lämnat New York, flyttat till Nashville där han byggt en studio och dessutom blivit pappa. Men om någon oroat sig för att det kommersialiserade countrymeckat skulle ha tryckt en cowboyhatt på Phosphorescents huvud, placerat musiken i ett glittrigt countryfack och mjölkat den på all personlighet så kan ni sluta noja nu. Phosphorescent är precis lika särpräglad och indieskruvad som tidigare. Och precis lika tillgänglig och charmig.
När Phosphorescent nu följer upp sitt mest uppmärksammade och kanske bästa album inleder (och avslutar) han med ett instrumentalt spår. Kanske för att visa på sitt oberoende och sin särart, men troligen handlar det mer om att sätta en ton och få oss att komma i stämning. För när inledande Black moon/Silver waves glider över i andra låten C'est la vie No 2 har Phosphorescent redan min fulla uppmärksamhet, och är sedan aldrig nära att tappa den.
Vackra These rocks har jag redan nämnt, min nya favoritlåt med Phosphorescent, men här finns mycket mer än så. Både tankar om kärlek och musik om oro ryms sida vid sida.
Det albumet eventuellt saknar är en låt som Song for Zula, med potential att nå 50 miljoner lyssningar på Spotify.
Det är till exempel ingen vågad gissning att Matthew Houck riktar den fina My beautiful boy till son, för man nästan hör hur han växer av sitt nya familjeliv och allt som följer med det i form av kärlek, värme, bekymmer, ängslan, omtanke, hänsyn och närhet.
Samtidigt präglas den gåtfulla och lite trolska Christmas down under av en sträv elgitarr och en vocoder, som jag normalt brukar ha väldigt svårt för men som fungerar alldeles utmärkt i den här lite dunkla stämningen.
Det albumet eventuellt saknar är en låt som Song for Zula, med potential att nå 50 miljoner lyssningar på Spotify, men jag tror inte att Phosphorescent bekymrar sig nämnvärt över det. Så känns det inte i alla fall.
New birth in New England, Phosphorescents närmast calysposvängande låt, spritter av Paul Simon-gung och att lyssna på den är som att få en ström av frisk höstluft i ansiktet.
Det kan vi alla behöva.
