Peter Asplunds nya skiva startar fint. Han tänjer ut The meaning of the blues och spelar koncentrerat och avskalat. Andra tolkningar av amerikanska evergreens fastnar däremot i ett ingenmansland trots trumpetarens exakta fraseringar.
My way blir så övertydlig med de rena trumpetlinjerna att den förlorar spänst och liv. Get happy svänger gott emellanåt, liksom Come rain or come shine, bandet jazzar loss utan att de riskerar någonting.
Peter Asplund bejakar även entertainern i sig och sjunger på några låtar, hyllar Frank Sinatra, modigt, men rösten är alldeles för anonym. Han har gjort mycket bättre skivor förut.
