Den svenska soulmusiken förtjänar större utrymme och mer kärlek. Indiepopen, rocken, hårdrocken, hiphopen och förstås listhitsen tar stor plats. Men den blågula soulen en lång och fin historia.
2017 är Oskar Linnros, tillsammans med Seinabo Sey, det starkaste kortet. Och till skillnad från Seinabo, som ju mer sysslar med amerikansk extra allt-soul, verkar Oskar i en tradition där texter på svenska, ljuvliga melodier, känslig produktion och inte minst ett tydligt vemod tillsammans bildar en vackert blåtonad musik. Rötterna kan ledas via Titityo, Christian Falk, Orup, Mauro Scocco, Ted Gärdestad och vidare hela vägen bakåt till Jan Johansson.
Oskar Linnros har sedan dag ett varit konsekvent i sitt uttryck. Det skulle exempelvis gå utmärkt att lägga gamla Från och med du bredvid nya Bäst i en extranummerskavalkad. Fraseringen, svänget, drivet hänger ihop men i Bäst är allt mer dämpat och samtidigt trösterikt när Linnros försäkrar att "vi förtjänar lite motherfucking fyrverkerier...".
Varje gång jag kommer till den där strofen känner jag en skön rusning i magen, just i det ögonblicken lyckas Linnros med tricket som bara riktigt bra popmusik klarar: att på ett ögonblick förmedla känslan av att vardagen lyfter till något vackrare, något som sprakar och gnistrar.
Det handlar förstås om musikalitet och begåvning, men också om att Oskar Linnros uppenbarligen haft en del att jobba med. Ja, det finns stark livsgnista i låtarna på skivan men euforin i en låt som 25 är långt borta. Halvvägs mellan 30 och 40 vrider och vänder Oskar Linnros på vem han vill vara, men utan att bli navelskådande. Frågeställningarna handlar mer om att hitta ett sammanhang, att kliva ur den egna, självupptagna bubblan och fungera tillsammans med andra. Att stå på en scen och vara artist men sätta sökarljuset på omgivningen i stället för att låta sig bländas av den egna utstrålningen.
"Jag känner bara mindre, shit det känns som jag försvinner", heter det i öppningslåten vilket sedan motbevisas med känslig, nervig och vackert balanserad soulpop. Utan att någon gång behöva trycka till ordentligt skapar Oskar Linnros kontrollerade, komprimerade känslostormar. På ytan må det framstå som slick musik, men när jag lyssnar mig genom hela albumet känner jag mig både mörbultad och omkramad.
Flera av låtarna har släppts tidigare under året, men så här sammansatta till en helhet blir det förstås så mycket mäktigare. Man kan prata hur mycket som helst om att allt handlar om låtar men Oskar Linnros har en hel berättelse som jag tycker att du ska lyssna på. Från den sammanbitna svärtan i första låten till känslan av frihet i finalen Ängladamm.
