Man känner sig gammal och lite sunkigt nostalgisk men ändå lite löjligt uppspelt. Jag har inte lyssnat på Europe sedan jag gick på högstadiet. Men låtarna sitter som huggna i sten. Jag kan varenda textrad, vartenda intro.
Minnen poppar upp från ett kanot- och windsurfingläger (!) i Säffle. Strömmen gick och vi satt ute på verandan och hade den silvriga bergsprängaren med oss och det var balladen Carrie och jag fick lägga kinden mot hennes axel.
En promenad på en skogsväg utanför Borås. EPA-traktorer som puttrade förbi och tjejen i parallellklassen som höll en lång och passionerad utläggning om bulan på Joey Tempests skinnbrallor. En av killarna var mer imponerad av hur Tempest hanterade sitt vita mikrofonstativ. Tidningen Okej gjorde ett helt uppslag på det där med många bilder och Joey förklarade att han hade studerat kung fu-filmer för att få inspiration. Man tyckte det var coolt men någonstans anade man att det ändå var ganska fånigt.
I Expressen skrev Måns Ivarsson att John Norums gitarrsolo i The Final countdown var "explosivt" och samtidigt som jag var på språkresa i Broadstairs på den engelska sydöstkusten så breakade Europe i hela världen och vi svenskar dansade ringdans på diskoteket medan alla engelsmän och italienare gjorde stora ögon.
Det känns som om det var en evighet sedan men nästa onsdag är alltså Europe på Bengans. De tar en paus från inspelningarna av den nya plattan och i sommar väntar något som promotorn beskriver som en världsturné. Men ännu har han inte kunnat prestera några andra datum än det på Sweden rock i Sölvesborg och det är hårdrockens motsvarighet till elefanternas kyrkogård. Jag hoppas att Europe kan genomföra sin comeback med något slags värdighet. Inte för att stil och finess någonsin varit en del av deras affärsidé.
Men för att det skulle kännas
lite bättre då.
