Nordiska brassensemblen består av musiker från ett antal skandinaviska symfoniorkestrar, bland annat flera ur Göteborgssymfonikerna. Och nog märks det att de tycker om att musicera tillsammans. Det finns en smittande entusiasm i spelet och en fantastisk lyhördhet för dynamiska kontraster. Det gäller inte minst när musiken arbetar med rumsliga dimensioner och till exempel låter olika sektioner spela mot varandra så att det uppstår ekoeffekter och fascinerande fördröjningar.
Konsertprogrammet under besöket i Stenhammarsalen är uppdelat i två avdelningar, först musik från renässansen och efter paus verk från barocken. Det låter pampigt om de kungligt ceremoniella styckena, men också välgörande bullrigt om de mer dansanta nummer där de tio bleckblåsarna kompletteras med Heming Valebjørgs suggestiva slagverksspel.
De skarpa harmoniska brytningarna i Carlo Gesualdos märkliga musik från tiden kring 1600, en av Stravinskys stora inspirationskällor, får en precis gestaltning. Det gäller också sviten ur Henry Purcells opera The Fairy Queen, med sina virtuosa utsmyckningar och överraskande rumsförskjutningar när en ensam trumpetstämma hörs avlägset från en helt annan plats, innanför scenen.
Men det stycke som verkligen förvånar är den excentriske barocktonsättaren Heinrich Bibers Batallia för tio blåsare. Sviten om åtta stycken, komponerad 1673, illustrerar en soldats krigsupplevelser. Men här gör presentatören, tillika trombonisten Geir Anfinsen, en sorts mimgestaltningar mellan de olika satserna, lika dråpliga som träffande. Effekten blir en barockversion av soldaten Svejk, och faktum är att musiken vinner på dessa absurdistiska ingrepp, till exempel när Anfinsen vandrar rätt ut i salongen eller spelar upp scenerna av dånande kanoner och gevärseld. Man kommer intill det som musiken faktiskt handlar om. Det uppstår en riktig berättelse.
