Efter en rad falska alarm är det till slut dags –och upp till bevis – för Steve Angello som soloartist efter den extremt framgångsrika tiden med Swedish House Mafia.
Han gav visserligen redan 2003, bara 20 år gammal, ut soloalbumet Tracks, en skiva med tio instrumentala spår av galet svängig housemusik. Men det är nu han ska visa att han inte bara kan själv, utan därtill peka ut riktningen för en arenahouse-scen som står och stampar.
Är det någon som satt ribban högt så är det Steve Angello själv. Han har beskrivit det här projektet som hans personliga magnum opus. En konceptskiva baserad på hans egen väg genom livet. Ett riktigt artistalbum!
Ett modigt drag. Närmast dumdristigt. Och på sätt och vis faller han. Av två skäl, som jag kan se det. Det ena att han har betydligt mer EDM i sitt DNA än han själv inser. Det andra och mer irritande är vokalisterna. Att han inte kunnat tänka mer utanför komfortboxen där är ett misslyckande. Nästan idel slätröstade, bleksiktiga soulpopstämmor utan edge eller motstånd.
Men på ett annat sätt lyckas han. Det är en skiva sprängfull av ytterst välmejslad popmusik, fingertoppskänsliga rytmer, finurliga låtvändningar och gruvligt snygga ljud. Både Daft Punk och Røyksopp flimrar förbi i bilden. Och låtar! Ja: Children of the wild, Last dance, Prisoner, Revolution, se där några favoriter.
Storyn då? Ah, den får man verkligen läsa mellan raderna och texterna är måttligt mindre lättviktiga än housemaffians. Men slutet är intressant. På ett titellöst spår berättar Angello själv på prydlig skolengelska om sin uppväxt, mordet på fadern, insikterna om samhällets ordning, kärleken till musiken, tron på godheten och den globala samhörigheten.
Närmast religiöst. Han blottar sig på gränsen till det patetiska och jag tänker att … lite mer av det i själva låtproduktionen kanske?
