Nästan för mycket musikalitet med Slowgold

Stundtals blir det för mycket introvert psykedeliskt malande, men Slowgolds fenomenala röst och koncentration tänder den fjärde fyren.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Vilket år hon har haft, Slowgold! Hon har varit gästartist i På spåret, gett ut hyllade skivan Drömmar och åkt på lång sommarturné, tryfferad med bejublade inhopp hos First Aid Kit på Liseberg och på Way out West.

Vi har kunnat följa henne via bilder i sociala medier på runtsläpade instrument och sönderspelade fingertoppar. Slowgold räds inte hårt slit och det märks i det tajta samspelet med basisten Johannes Mattsson och trumslagaren Erik Berntsson.

När Slowgold på lördagen avslutade turnén på Stora Teatern i hemstaden var det såklart fullt i salongen och högt ställda förväntningar.

–Hur har er sommar varit, då? frågade hon och berättade kort om sommarbilen som köptes, krockades och nu är trasig.

ANNONS

Det var ungefär alla ord vi fick utöver de sjungna. Slowgold är sannerligen inte de yviga mellansnackens artist. Hon låter instrumenten tala. Och där har hon finslipat sitt främsta instrument, sångrösten, så att det bara är att ge upp och falla in i hyllningskören.

Allt var genommusikaliskt och väldigt imponerande. I två timslånga set, med en paus emellan, serverades vi stora delar av Slowgolds låtkatalog, främst från den senaste skivan, men också tidigare alster och så en tolkning av Chris Isaaks Wicked game, som kanske kommer med på nästa album, bara "han godkänner min översättning".

Den tolkningen hörde till kvällens höjdpunkter, tillsammans med en skör Sommarhus och en innerlig Sammetsmorgon, som hon gjorde ensam vid flygeln.

Slowgolds musik rör sig över ganska stora avstånd, från intim visa till krängande psykedelisk rock och en förnimmelse av en skäggstubbig Neil Young som vankar runt i skuggorna. Hon har musikalitet och pondus så det räcker till och blir över, det är nästan så att det ställer sig i vägen för artisteriet.

Om jag skulle önska mig något mer av lördagens konsert så vore det att Slowgold bara i någon låt släppte de andra instrumenten och koncentrerade sig på sången och på att ta sig in under huden på oss i publiken. Nu drunknar berättandet stundtals i allt ekvilibristiskt instrumenthanterande.

ANNONS
ANNONS