Med blicken i backspegeln

Bob Dylan har aldrig gått i takt med tiden. Även den här gången tar han med oss på en tidsresa.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Antingen har han stuckit iväg som en hare i ett maratonlopp, så långt före klungan att ingen fattar vad han håller på med, eller så har han blickat tillbaka i tiden och hamnat så långt efter att hans nostalgiska album känts närmast anakronistiska. Men allt har hela tiden skett på hans egna villkor. Och Bob Dylan fortsätter att göra lite som han vill.

I samma stund som jag börjar lyssna på hans nya album pushas det på nyheten om att den tystlåtne Nobelpristagaren faktiskt ska träffa Svenska Akademien i samband med helgens Stockholmskonserter för att ta emot sin Nobelmedalj och, förmodar jag, något slags diplom. Gott så.

ANNONS

Att Bob Dylan skulle gå Akademien till mötes genom att hålla en öppen Nobelföreläsning om sin litterära gärning – den som Akademien prisat honom för – håller jag för uteslutet. Och varför skulle han göra det, om han nu inte vill. För att han borde? För att han behöver pengarna? För att akademiledamoten Per Wästberg inte ska uppfatta honom som oartig och arrogant? Skulle inte tro det.

Enligt Sara Danius kan Dylan nu tänka sig en inspelad föreläsning, en slags kompromiss, och jag skulle med stort nöje lyssna på ett sådant föredrag om hans nya album Triplicate, gärna kompletterat med ett förklarande bildband eller ännu hellre en illustrativ flanellograf från 1950-talet, allt för att komma i rätt stämning inför den tidsresa som Bob Dylan ännu en gång tar oss med på.

Enligt Cambridge Dictionary ska ett Triplicate bestå av ett original och två identiska kopior. Två plagiat om man så vill. Men ord som identiska kopior och plagiat blir helt fel i sammanhanget, även om de tre skivorna i Bob Dylans nya box verkligen rör sig i ett och samma musikaliska härad.

Där lufsar även Dylans förra album omkring, Shadows in the night och Fallen angels, och titeln Triplicate kan lika gärna vara Bob Dylans blinkning åt de båda albumen. Att detta i så fall skulle vara den avslutande delen i hans ”Sinatratrilogi”.

ANNONS

Inte mig emot, det är hög tid att Bob Dylan släpper ett album med nyskriva låtar, men samtidigt kommer jag på mig själv med försjunka i de här 30 låtarna, amerikanska evergreens inspelade av Ella Fitzgerald, Billie Holiday, Sarah Vaughan och såklart Frank Sinatra, vars ande svävar över alltihop.

Det vill säga Sinatras stillsamma ande, Triplicate har mer gemensamt med September of my years och In the wee small hours än med cocktailstinna partyalbum som Songs for swingin’ lovers.

Det är säkert klokt. Bandet svänger stilla och rofyllt (Donnie Herrons steel guitar!) och Bob Dylan känns mer avslappnad än på länge. Att ge sig på stapelvaror som Stardust, As time goes by och Stormy weather, och faktiskt lyckas tillföra något eget, är i sanning imponerande.

Inte minst för en Nobelpristagare i litteratur.

ANNONS