Med de två första delarna i en planerad svit på tolv (!) album om afro-amerikansk historia visade Matana Roberts att hon är mycket mer än frijazzmusiker. På det tredje kapitlet spelar hon allting själv (altsax, elektronik, piano) och den enda möjliga jämförelsen jag kan komma på är Laurie Anderson och vissa av skivbolagskollegan Sam Shalabis projekt. Matana Roberts sjunger, läser och bygger upp stämningar med både musik och miljöljud från New York och den amerikanska södern. Fragment från välkända amerikanska sånger trycks in i den personliga betraktelsen liksom några ord av Malcolm X. Musik med oändligt många bottnar. Vid varje lyssning vidgas berättelsen.
ANNONS
