Mary J Blige gör en enda Sverige-spelning i sommar, och det är på Lisebergs stora scen i en ljummen kvällssol. Med snart 30 år som artist i bagaget har hon en del att välja bland.Det senaste albumet, Strength of a woman, gick i skilsmässans tecken och släpptes i april i år.
Olika perioder har haft olika teman, och hon har förändrat sin framtoning många gånger. Men genom åren har signumet alltid varit detsamma: hudnära och allvarlig, ofta sorgfylld, soul som för den sakens skull inte tappar farten. Få behärskar det plågade uttrycket, med en röst samtidigt darrar av ilska precis under ytan, som Mary J Blige. Hennes smärtsamma upplevelser, liksom försoningen med vissa av dem, har skapat en del av den allra finaste soulen den här sidan 1990. Några klubblåtar har det förstås också blivit, men det är mest att betrakta som bonus.
Och nu står hon alltså på nöjesparkens scen, uppbackad av både band och kör. Guldglittrande och med bister uppsyn river hon av färska Love yourself, för att sedan snabbt komma in på en av sina bästa, och faktiskt mest underskattade, perioder, med Enough cryin från 2005 års The breakthrough. Inte mycket tid slösas på publikfriande småprat när hon sedan lite för hastigt betar av sin tidiga musikhistoria låt för låt.
Det är när Don't mind tonar ut som Blige börjar prata med publiken. Med kvinnorna i publiken framför allt, och till de gemensamma erfarenheterna av att vara just kvinna. Det ligger tryck bakom orden när hon relationspredikar, och det är nu det slutar vara medley och blir publikkontakt på riktigt, inklusive värme och uppskattning för de som varit med henne länge.
Kören får möjlighet att skina individuellt, medan Blige byter kläder och sedan intar scenen för ett av sina paradnummer: My life. Denna både trösterika och ledsamma låt som bara just hon hade kunnat göra. 23 år på nacken och ändå känns den som ny i hennes händer på Liseberg. Samma sak gäller I'm goin' down, en av världens bästa covers, där Blige väver ihop 1976 med 1994 med idag. Hon sjunger milt, hon rappar, hon vrålar.
Hon får det att låta som att allt står på spel, som att tårarna verkligen håller på att bryta ut i Not gon' cry. No more drama blir den dramatiska urladdningen den är menad att vara, och hon faller ner på knä på scengolvet. Om hon verkade lätt oengagerad vid konsertens början är det här maximal närvaro.
Precis så som vi är vana att höra henne. Så låter ett soulproffs. Men One, U2-låten som blev svåruthärdlig i deras gemensamma version, hade vi kunnat klara oss utan.
