Det är inte alldeles lätt för Martin Garrix att få min uppmärksamhet efter det att Otto Knows skickat upp en gigantisk heliumballong full av popmusik bara fem minuter före den lille holländaren går på scen. Men man blir ju inte EDM-världens golden boy för inte. Med ett gigantiskt självförtroende ställer han sig bakom spakarna i svart T-shirt och pumpar igång ett rent helvetiskt funkigt sväng.
”Put your fucking hands up!”, ”Everybody fucking jump!” må ju låta som lätt debila uppmaningar så här i pränt, men tro mig: de funkar förträffligt bra tillsammans med holländska basar och smattrande trummor. Och Martin Garrix får det växande folkhavet att fucking hoppa. Lätt som en plätt.
Men i likhet med flera av sina landsmän (och till skillnad från Otto Knows) så har Martin Garrix bara en växel: sexa. Och den där stasade plattan i mattan-mentaliteten är mest effektiv i en halvtimme om du bara vill dansa och inte lyssna. Öronen blir till mos efter ett tag och det mesta blandas i ett tribalt mayhem.
Sista kvarten är guld och naturligtvis letar sig en och annan slinga ut ur gröten och om vi ska nämna en så måste det ju bli temat ur Animals. När vi om tio år räknar ihop en tio i topp-lista på de mest tydliga signaturerna för EDM-vågen så är den garanterat med.
Pluspoäng: den ende av de stora, svenska DJ:s vi saknat kommer på besök och dansar på DJ-bänken. Alesso, det var kul att du också kom på festen.
