Till en början föll jag handlöst för deras oblyga Strokesflirt på debutalbumet Bring 'em in, men suckade mest åt deras lika troskyldiga som uppenbara imitation av Libertines (Hurricane bar).
Det som ändå fått mig att fortsätta lyssna på Mando Diao har varit det sköna växelspelet mellan bandets båda sångare och låtskrivare Gustaf Norén & Björn Dixgård. Deras frustande energi, deras sätt att hjälpa varandra genom sångerna och dela på vers och refräng har fått Mando Diao att sticka ut även när deras låtar kanske inte har gjort det.
Nu har den mest profilerade av de två, Gustaf Norén, valt att lämna bandet och därmed får Björn Dixgård för första gången på 15 år ha sin sångmikrofon i fred när bandets kommande sommarturné snart inleds i norska Trondheim.
Skönt för honom, såklart, men hur har Mando Diao påverkats av att bandets ena hjärnhalva släckts ner och kopplats bort (jodå, kolla på Filip & Fredriks intervju med Gustaf Norén)? Jo, genom att återvända till beprövad och vältrampad Mandomark.
Först och främst kan man konstatera att den nya plattan varken har något gemensamt med den syntrockiga och småstökiga 80-talsflirten Aelita eller med de stillsamma Gustaf Frödingtolkningarna på det hyllade albumet Infruset. Här finns ingen supersmash som Strövtåg i hembygden eller någon Sångarsaga som kan hålla kvar bandet på Svensktoppen i 167 veckor. Och det är säkert medvetet.
Lika tacksamma som jag antar att killarna i Mando Diao var för sitt folkliga genombrott i P4, lika obekväma tycktes de ändå vara av att trängas med Stiftelsen och Magnus Uggla. Och det kan man ju förstå. Precis som att kapten Björn Dixgård dras med vissa fantomsmärtor när nu väljer att styra in skutan in på trygga vatten.
All the things är välbekant, pumpande rock som siktar mot stjärnorna men landar någonstans i närheten av Johnossis senaste och rätt platta album. I Good times låter Björn Dixgård som Brian Johnson, och Shake är som en gospelfärgad blandning av Kings of Leon och Mando Diaos egen Dance with somebody.
I ljuset av alla dessa referenser som ställer sig i vägen för musiken blir det svårt att förhålla sig till en pressrelease som konstaterar att "Mando Diao alltid gått sin egen väg och följt sina egna konstnärliga instinkter". Yeah, right.
Men visst finns det ljuspunkter. Bara för att jag saknar Gustaf Noréns kaxiga röst har jag inga större invändningar mot Björn Dixgårds sång.
Även den kärvaste Mandokritiker måste känna att det finns något i en låt som Hit me with a bottle. Kanske inte i den smålökiga texten eller i det akustiska arrangemanget, men i rösten! Herregud. Den skämtar man faktiskt inte bort.
