Delar av Ruby ger en stämningsfull och lätt religiös känsla, som julafton nästan. Så djupt inbäddade i känslolagren ligger associationerna när Macy Gray smälter in med kören i Buddha, en låt som sakta byggs på med fler element tills den mynnar ut i ett gitarrsolo.
Även det stompiga blåset i White man, den knastrigt nostalgivurmande jazzen på Tell me och det uppmjukade soundet på balladen But he loves me spelar på alla strängar de kommer åt, njutbart och skickligt genomfört. Det tycks finnas en sprakande kemi mellan alla inblandade i det stora bandet, som får alltihop att låta så självklart.
Lyckat album
På Shenanigans drar minnet i stället åt bråkig The Tough Alliance-pop anno 2005. Det är förstås en fråga om egna referenser, vilket i sig är det som gör Ruby till ett lyckat album.
Macy Gray låter bättre än någonsin, trumfar även sitt genombrott för 19 år sedan, och tar lyssnaren med på en intensiv och vindlande färd i både sitt eget och hennes inre. Så som musik gärna gör när den är riktigt bra.
