Lina Nyberg varierar sig, från skiva till skiva. För inte länge sedan var det barnmusik med musikfamiljen. Hon kan sjunga jazz förankrad i traditionen, dyka in i brasiliansk musik, och förhålla sig fritt till både text och musik.
I slutet av förra året firade hon 25 år som artist med en konsert på Fasching som kommer att visas i Sveriges television senare i vår. Aerials är precis som förra skivan The Sirenades en dubbel, där enbart ena halvan är med Lina Nybergs nuvarande band: Cecilia Persson (piano), David Stackenäs (gitarr), Peter Danemo (trummor) och Josef Kallerdahl (bas).
På årets album har Lina Nyberg tagit upp en gammal tråd och komponerat musik för stråkar.
På dubbelns andra hälft spelar en stråkkvartett, sju av nio låtar är med sång, allt komponerat av Nyberg förutom Like a sick eagle, av den egensinnigeamerikanske tonsättaren Charles Ives (1874-1954). Det kan vara vanan av att höra Lina Nyberg sjunga till ett mer rytmiskt komp som spökar, men sången blir emellanåt alltför torr i en kammarmusikkontext. Jag hittar inte det där självklara mötet mellan rösten och stråkinstrumenten och fastnar allra mest för när Vindla String Quartet – Caroline Karpinska, Maria Bergström, Elina Nygren och Gerda Holmquist – är ute på egen hand, särskilt på det längsta spåret, Murmuration.
Det finns undantag, som sista låten, Motacilla alba, där allting klaffar.
Fin text, titeln är det latinska namnet på sädesärla, och låten är, tänker jag, berättad utifrån fågelns perspektiv. Själfull avslutning dessutom med flera röster som sjunger. Lina Nyberg kanske skulle komponera körmusik. Det skulle vara spännande att höra. På nästa skiva?
Låtarna med bandet är till stora delar en triumf, med fria tolkningar av evergreens, flertalet med fågel/flyg-tema. Kul låt-val, främst välkända anglo-saxiska sånger, som Fly me to the moon och Bye bye blackbird, men även en brassespark, Tico tico no fubá.
David Stackenäs alltid lika överraskande gitarrspel är en perfekt motvikt till Lina Nybergs röst, på Tom Waits-struttiga Where flamingos fly, till exempel.
Den egna låten Migration, som delvis hänger ihop med Motacilla alba, med en strof som återkommer i båda låtarna, är lysande, liksom Skylark och Nightbird där Nyberg sjunger lika lätt som dramatiskt. Här vandrar hon mellan sångsätt, jazz, folk, improvisation, glider mellan genrer och gör sångerna till egna skapelser.
Lyssna också på:
Charles Ives: Symphony No.4/Three places in New England/Central Park in the dark
Labfield: Bucket of songs (David Stackenäs, Ingar Zach, Mariam Wallentin)
