Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    1/7

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    LeMarc inpå livet

    Efter femton album och dubbla cancerbesked försvann viljan att skapa musik. I stället handlade han mat, tvättade och städade. "Med David Bowies sista platta kom suget tillbaka", berättar Peter LeMarc i ett långt samtal med GP:s Jan Andersson.

    Många artister skulle aldrig släppa in en reporter i sitt hem. De vill bli intervjuade på neutral plan, i en hotellobby, på ett café, i en konferenslokal. Var som helst egentligen, bara inte i sitt eget hus. Inte där man sover, äter frukost, umgås med familjen. 

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Men Peter LeMarc är inte som många artister. Han gör lite som han vill, och har inget emot att bjuda in GP i sin rymliga 50-talsvilla i Bagarmossen i södra Stockholm. 

    – (skratt) Äsch, det handlar mest om slöhet. Jag tycker om att vara hemma, det är nära och bekvämt, och samtalen blir alltid bättre här än på krogen eller ett stojigt café. Vill du ha lite kaffe förresten, frågar han när jag halkat in genom den stora, avlånga hallen med filmaffischer på väggen.

    Svår början

    Man skulle också kunna säga att Peter LeMarc, som tar emot oss barfota och med en mörk finkavaj över sin svarta Michael McClure-tröja, alltid har gått sin egen väg och vägrat följa strömmen. Men det vore för det första en tröttsam klyscha, för det andra direkt felaktigt.

    Visst har Peter LeMarc följt dåliga råd. Lyssnat på branschen. Gått dit folk har pekat. I början av 80-talet slet han som en bäver för att nå ut och bli spelad i radio. Han försökte vara skivbolaget till lags, turnerade över hela landet, sjöng Flashdance hos Jonas Hallberg i Måndagsbörsen, ofta med beklämmande resultat (texten fortsätter under klippet).

     

    – Vissa kvällar var det helt tomt. Noll publik. Alltså inte en käft i lokalen! Ändå stod vi där och spelade för att fullfölja kontraktet. 

    I oktober 1982 släppte Peter LeMarc sitt debutalbum, Buick, utan att någon egentligen reagerade. Inte heller de följande albumen - Cirkus Cirkus, Efter tusen timmar, Marmor - lyckades ens krusa ytan på topplistorna. I en tid då Herreys utsågs till bästa artist och en miljon svenskar köpte Carola Häggkvists debutplatta, sålde inget av Peter LeMarcs album mer än 900 exemplar. Fyra skivor, fyra floppar. I februari 1986 var Peter LeMarcs karrär död. 

    Vi återkommer till det, för Peter LeMarc vill börja i en annan ände. Med sitt nya album, sin lp, som han kallar Den tunna tråden.

    Tomt och förlorat år

    – Vi har haft några turbulenta år, jag och min fru. Först fick jag cancer 2009 och sedan fick Monica cancer 2014. Det behöver man egentligen inte känna till när man lyssnar på skivan, men det betyder att jag har skrivit musik från en annan utsiktsplats än vad jag gjorde på 90-talet (texten fortsätter under klippet).

    Peter LeMarc beskriver 2015 som ett tomt och förlorat år, ett år då han bara försökte hålla näsan över vattnet. Han handlade mat, städade, tvättade, andades ut och andades in, tog en dag i taget. Han lämnade inga avtryck utanför huset, och hade absolut ingen lust att skapa musik.

    – Det som gav mig en fet spark i röva, det var Bowies sista platta Blackstar. Jag lyssnade på förstaspåret och tänkte, wow, ett tio minuters långfinger rätt upp i ansiktet på musikbranschen. Kan man göra så? Klart man kan, insåg jag, och kände glädjen återvända.

    Peter LeMarc kontaktade producenten och arrangören Leif Jordansson, som han lärt känna hemma i Trollhättan på 70-talet, och tillsammans gav de sig i kast med nya albumet. 

    Byggde ett traditionellt album

    I februari började Peter LeMarc att skriva låtar medan Leif Jordansson satte ihop ett band med bland andra Josef Kallerdahl, Thomas Hallonsten och Nils Berg, Håkan Hellströms saxofonist. Plötsligt var det allvar. Nu skulle det skapas.

    Han hade beslutat sig för att bygga upp sitt album på ett traditionellt sätt, med en a-sida och en b-sida, med riktiga stråkar, träblås och valthorn, och med en noga genomtänkt låtordning. Sedan gick det undan.

    – Ser du lådan där, frågar han och sträcker sig mot en grå Ikealåda intill soffan i hans stora musikrum, där samlar jag fragment av idéer, drömmar och fantasier, nedskrivna saker som jag kan använda i mina sånger. 

    På tio dagar skrev han tio låtar. Det låter nästan dumdristigt snabbt, men det är så Peter LeMarc vill jobba. Fokuserat. Målmedvetet. Raskt. 

    – En låt ska bli klar på några timmar, max en dag. Text, musik, rubbet. Jag går in i en bubbla och blir jag inte klar medan jag är därinne, om jag måste återvända nästa dag, då blir det aldrig lika bra. Jag vill få det gjort.

    Sak samma i studion. Ett par tagningar, live med bandet, och sedan vidare till nästa låt. Tjoff, tjoff! Allt för att inte stelna eller fastna i upprepningar.

    – Titelspåret Den tunna tråden satte vi på första försöket. Det gick så snabbt att vår fotograf inte hann med.

    Men du hade repat låten med bandet? 
    – Inte alls! De fick höra låtskissen och sedan gick vi in och satte den.

    På första försöket ..?
    – Ja, det går, men det krävs fantastiskt duktiga musiker.

    Den snabba takten imponerar ännu mer när man inser hur mycket kärlek och känslor som Peter LeMarc har fyllt sitt album med. När vi pratar om skivan beskriver han det som "ett verk", de tio låtarna som "en novellsamling".

    – Det är en livshistoria som berättas. Låtarna fogas in i varandra. Du kan inte riva ur ett ark och säga "lyssna på det här", det går inte. Allt hänger ihop.

    Inget "canceralbum"

    Samtidigt påpekar Peter LeMarc att hans album inte handlar om hustruns cancersjukdom. Han vill att musiken ska vara öppen för tolkning, att publiken lyssnar och placerar sångerna i sin egen verklighet, i sin unika vardag.

    – Jag nämner inte cancer en enda gång. Min skiva handlar om sårbarhet, om livets ändlighet, om hur skört och bräckligt allting är. Det känns viktigt att berätta det. 

    Hur ska man lyssna på din skiva då?
    – Du ska sätta dig ned och lyssna igenom hela första sidan. Sedan ska du gå på toa, hälla upp lite mer vin eller kaffe, vända på lp:n och lyssna igenom andra sidan. Så ska skivan upplevas, som förr i tiden, om jag får bestämma.

    Det är det där sista som oroar lite. För Peter LeMarc får ju inte bestämma. Inte längre. Albumet är släppt och nu är det upp till lyssnarna att följa LeMarcs genomtänkta linje, eller att fritt botanisera bland de hudlösa, nakna, känslofyllda sångerna på Spotify (texten fortsätter under spellistan).  

    – Vi får se hur det går. Det roligaste jag vet är att skriva och spela in låtar, men om ingen är intresserad av att lyssna på en fysisk skiva, eller ta del av min berättelse på det sätt som jag vill berätta den, då får jag väl sluta med musik. 

    – Samma känsla hade jag inför min genombrottsskiva, det vita albumet från 1987, då var det verkligen bära eller brista. 

    Fick chans på chans

    Vilket för oss tillbaka till början av artikeln, och till början av 80-talet. Peter LeMarcs skivor från den tiden ekar av New wave-rock (Kom klappa min kanin), av trevande Bryan Ferry-pop (Vad kvinnan vill) och blågul Hall & Oates-soul (Sandra säger). Tiden har inte farit varligt fram med LeMarcs expressiva uttryck, för att formulera det milt. Faktum är att man inser varför karriären aldrig tog fart. 

    Det som överraskar är i stället att Peter LeMarc, efter fyra mediokra album, fick chansen att göra ett femte.

    – Ja herregud, om jag släppte Buick i dag hade min karriär varit över direkt. Ingen hade hört talas om Peter LeMarc igen! Nuförtiden får du högst en halv chans att slå igenom. 

    Hur påverkas man som artist av ett sådant musikklimat?
    – Negativt, oerhört negativt. Det är inte konstigt att musikbranschen ser ut som den gör. Jag tycker synd om de stackare som slår igenom i Idol.

    Vad minns du av ditt eget genombrott när det väl kom?
    – Det var sommaren 1986. Skivbolaget MNW ville inte ge ut någon mer Peter LeMarc-skiva, och jag förstod dem, jag stod verkligen vid vägs ände. 

    – Nu är det slut, tänkte jag, och satte mig ned för att skriva några låtar som avsked. Helt utan filter. Om mig själv, om min fru och våra barn. Om mitt liv som det såg ut. Jag skrev utan omsvep och poser, tänkte att det inte skulle bli något av det. 

    Gick i terapi

    När drömmen om en artistkarriär hade strandat gick Peter LeMarc till en terapeut för att samtala och försöka komma tillrätta med sin ångest, besvikelse och oro. 

    Terapin hjälpte, och när hans vän och mentor Tony Thorén fick höra låtarna som Peter LeMarc hade vridit ur sig i en tom lägenhet i Gröndal (Regnig dag vid Västerhav, Hur hjärtat jämt gör som det vill, Vänta dig mirakel, Du tillhör mig) blev han eld och lågor.
    – Tony smög in oss i MNW:s studio när den var ledig och lite på chans spelade vi in ett par låtar under hösten där.

    Det föll väl ut, Peter LeMarc hade äntligen börjat finna sin röst, men det saknades fortfarande en genombrottslåt, en radiohit, en singel som gjorde att skivbolaget vågade satsa på honom igen. 

    Bert Karlsson ringde

    Den kom. Håll om mej snurrade flitigt på radion och låg på Sommartoppen i flera veckor. När Peter LeMarcs självbetitlade platta (även kallat det vita albumet) väl släpptes i augusti 1987 ryckte alla i honom och önskade att han skulle komma och sjunga, till och med Bert Karlsson hörde av sig sent en kväll och ville att han skulle uppträda på Skara sommarland. Plötsligt var Peter LeMarc närmast folklig (texten fortsätter under klippet).

    Vad lärde du dig under de jobbiga åren före genombrottet?
    – Jag lärde mig massor. De formade mig som artist. Jag turnerade ju hela tiden och har säkert spelat på varenda ställe i Göteborg. Jag minns särskilt en Luciakväll där jag och bandet Box 81 gjorde tre olika gig, det sista vid 03 på natten i en sliten rivningskåk i Gårda. Dessutom baxade vi runt vårt eget PA-system. Det var ingen lek ska jag säga.

    – Men samtidigt var det nyttiga år, de gjorde mig tacksam och ödmjuk inför den framgång som faktisk skulle komma.

    Och som den kom. Det som imponerar mest när man sitter och pratar med Peter LeMarc i hans privata musikrum är inte den stora och breda vinylsamlingen, där Tom Waits album Raindogs tagit plats mellan Vaya con Dios debutplatta och Richie Valens greatest hits, det som verkligen slår en är de många guld- och platinaskivor som trängs med varandra. Efter genombrottet 1987 har vartenda album som Peter LeMarc släppt sålt guld. Eller bättre.
    Hans succé står skrivet på väggarna. Bokstavligt talat.

    Ett tydligare framgångsbevis går inte att visa upp. Många artister hade nog kunnat vila i den sköna känslan av att vara populär och uppskattad, älskad rent av. Men, som sagt, Peter LeMarc är inte som många artister.

    "Jävligt neurotisk person"

    – Jag är i grund och botten en jävligt neurotisk person, stresskänslig och orolig, och det har blivit värre efter min och Monicas sjukdom.

    Att sinnesintrycken skulle skärpas när man befinner sig i dödens närhet, att färgerna blir starkare och smakerna mer intensiva, det stämmer inte på honom.

    – Det har jag inte märkt överhuvudtaget. Jag tror inte på det. 

    När vi pratar lite mer om hans neuroser och varifrån de kommer, tystnar han och kikar ut genom fönstret. 

    Utanför huset i Bagarmossen håller snöovädret på att släppa sitt grepp om Stockholm och isen är på väg att brytas ner i slask och modd. Efter ett djupt andetag återvänder han med blicken. 

    – Min mamma var oerhört neurotisk. Hon dog i våras, men så länge hon levde var hennes attityd att himlen skulle rasa ner över hennes huvud. Jag ville ge henne vartenda album jag spelade in, erbjöd mig till och med att köpa en skivspelare, men hon brydde sig inte. "Nä, jag vill inte höra!" bräker han på trollhättedialekt med sin mammas röst.

    Hon var inte intresserad?
    – Inte alls! När jag gjorde min stora turné 1993 ville jag att hon skulle komma till premiären i Trollhättan. "Men varför ska du komma hiiit och spela? Det är ingen som vill hööra dig längre!" 

    Ensambarn

    Men konserten, ja hela turnén, var utsåld flera gånger om. När Peter LeMarc efter fem års tystnad skulle släppa sitt förra album, Svag doft av skymning, ringde han och berättade det för sin mamma. 

    – "Men varför ska du göööra det?! De har ju tröttnat på dig!" Jaja, sade jag, vi ger ut det i alla fall. 

    När albumet hade varit ute i två veckor och sålt guld ringde han på nytt till henne. Och fick en liknande reaktion.

    – "Det var la för väl! Nu slipper jag skämmas när jag går ut på stan!"

    Hur tänker du kring din mammas agerande i dag?
    – Jag tror att det var hennes sätt att skydda mig från besvikelser. Pappa var 45 år när jag föddes och han dog rätt tidigt, men ingen av dem har någonsin uppmuntrat mig, aldrig uttryckt någon glädje eller stolthet över det jag har gjort.

    Peter LeMarc var enda barnet i familjen och han beskriver sin uppväxt i Trollhättan som materiellt bortskämd, om än inte känslomässigt. Han passades ofta av sin mormor och ansträngde sig hårt för att få föräldrarnas uppmärksamhet. Utan att lyckas. Tvärtom fick han ofta höra hur usel han var, att han aldrig åstadkom något.

    Hur har det påverkat dig?
    – Det har format mig totalt, herregud, helt och hållet! Men så är det väl med alla människor. De där barndomsåren följer en genom livet.

    Hur har du gått vidare?
    – Jag har gått i terapi, rotat i den där ryggsäcken i åratal och försöker själv att vara en så bra pappa som möjligt. Mina barn är vuxna nu men jag har en helt annan relation till dem. Vi pratar väldigt mycket. Om allt möjligt. Så lite har jag väl lärt mig. 

    Vad har du planer för framtiden?
    – Jag har inga framtidsplaner. Det är ingen idé. Du vet aldrig vad som händer i morgon eller nästa vecka. Det är också något jag har lärt mig de senaste åren. Planera inte för mycket.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.