När Kraftwerk för 30 år sedan släppte Computer World och åkte på turné med projektioner och sitt Kling Klang-labb blev de fnysta åt som dårar. De uttalade sig aldrig i frågan om huruvida maskinen skulle bli rockens död, de behövde aldrig göra det. De satt inne med svaret ändå. Efter en helg på Way Out West (och för den delen en massa andra festivaler i sommar) står det tämligen klart att rockmusiken som liveföreteelse är seriöst hotad av ett gäng technokids med ... just det, maskiner.
Ett klassiskt gitarrpopband som exempelvis The Shins har inget att sätta emot när Skrillex kommer med sitt usb-minne fullproppat av högtalarmonster-anpassade beats. Vi är inne i en spännande period där rockbanden kickar basister och spelar med syntbas för att få djupet och trycket, en brytningstid för det som är liveunderhållning.
Och mitt i allt det här står en kvartett tyska farbröder i Slottsskogen och trycker igång en och annan loop på sina laptops ackompanjerade av 3D-projektioner som kräver glasögon för hela publiken. Spelar snart 40 år gamla låtar i varierande grader av originalversioner, från en krispig The Robots via en dystopisk Radio-Activity, popsnärtiga Computer World och Computer Love till en lååång Autobahn helt sjukt funkiga Music non stop och Numbers. Kort sagt gör det de alltid gjort. På ett fett festival-PA som för första gången under festivalen låter riktigt, riktigt bra. Och får på köpet världens kanske modernaste rockfestival att hålla andan, tappa hakan och svänga med.
Den som lyckas finna den väldigt tunna linjen mellan dåtid, nutid och framtid i det här får gärna fotografera den och lägga upp på Instagram så att jag kan få se den.
På detta vis är Kraftwerk en på alla sätt perfekt bokning för Way Out West som alltid varit pigga på att leta fram kopplingen mellan då och nu och jag antar att en och annan kommer att vakna upp på söndag förmiddag och fortfarande fundera över vad det var de såg strax före midnatt inte långt från säldammen. De såg en konsert. Ett koncept. Multimediaunderhållning. Multimegaunderhållning. Väldigt långt från bas, trummor, gitarr och sång men i allra högsta grad högaktuellt på vilken festivalscen som helst. Vilka, mer än Kraftwerk själva, kunde ana det?
Publik: Alla är här.
Bäst: Radio-Activity är helt magnifik.
Sämst: 3D-projektionerna på långt håll är inte desamma som nära.
