När Katy Perry på söndagskvällen avslutade den europeiska delen av sin Prismaticturné i Globen gjorde hon det med en sjukt snygg scenshow. Färgglad, kaxig, detalj- och dansspäckad och inte det minsta sparsmakad.
Hon rivstartade med Roar och Part of me och Wide awake, som en sjungande, publikhetsande Duracellkanin och sen höll hon det tempot.
Med trapetsnummer, kattafonier, Madonnas Vogue och ständiga klädbyten. I superhitten I kissed a girl med en Kleopatraflirt och voluminösa mumier och gitarrer som sprutade eld.
Katy Perry konstaterar att hon skrivit många låtar i Stockholm, att Sverige har betytt mycket för henne. Hon hyllar Abba, Icona Pop, Lykke Li och köttbullar. Drar upp sextonåriga Saga på scenen, tar en selfie tillsammans med henne och när hon sedan sänker tempot och får chansen att visa att hon är mer än bara en showdrottning som älskar stora scener.
Det är storslaget och svulstigt. Men ah, rösten är mer gäll än varm.
Hon pratar om moment of connection, om kärleken till musiken och ja, i sina stunder skiner människan igenom det Hollywoodska filtret, men oftast är hon bara större än störst, galnare än galnast och ja, mer popstjärna än någon annan just nu.
Det är nog ändå så Katy Perry är som bäst, larger than life, som en artist som vet hur man öser, som vet hur man drar igång en fest och som vet hur man avslutar den - med fyrverkier och alldeles innan det - konstiga ballonger i form av tacoskal. Hon kör 90-talsflirt och kommer undan med det, hon låter dansarna agera slavar och kommer undan med det. Och hon vrålar mer än sjunger ibland. Men hon kommer undan med det också. Allra mest kommer hon undan med det för att hon radar upp hits och för att det aldrig är tråkigt att se Kate Perry live.
