Det är lätt att misstänka att Kamasi Washington är en man med stort ego. Efter att mest, åtminstone utanför Los Angeles musikkretsar, varit en musiker i periferin, som kompat och turnerat med jazz-, hiphop- och soulmusiker, skivdebuterade han under eget namn i våras med ett trippelalbum på tre och en halv timma. I intervjuer och ännu mer på scen är det däremot tydligt att det är en ödmjuk personlighet, som framhäver att han är en del av ett större pussel, en av många musiker från samma miljö som utvecklats tillsammans. Musiken har en berättelse, ett socialt sammanhang, med jazzen som röd tråd.
Läs också skivrecensionen från i våras: Kamasi Washington | The epic
På skivan medverkar många musiker, och en stor kör, på turnén har han med sig kärngänget, The Next Step, kompisarna från kvarteret. Han har känt flera av dem sedan förskoleåldern. Och redan efter första låten, dyker pappan, Rickey Washington, upp, på flöjt och sopransaxofon; han spelar sedan under hela konserten, med de andra blåsarna, Kamasi Washington på tenorsaxofon och Ryan Porter på trombon. Resten av bandet: trummisarna Ronald Bruner Jr och Tony Austin, kontrabasisten Miles Mosley, sångerskan Patrice Quinn och Brandon Coleman på piano och keyboards.
En bunt makalösa musiker, men skickligheten är aldrig i vägen, soulen, känslan, är där hela tiden, även när de – med Coleman i spetsen – går loss i fusionorgier, eller spelar funk som det vore fest hemma hos Prince. En lång trumduell var magstark, men när de båda slagverkarna längre in i samma låt knyter ihop trådarna, efter ett lysande, Coltrane-färgat solo av Washington Jr, flinar jag med hela ansiktet och känner mig stärkt av den själfulla jazzen.
Många starka låtar, inte minst Malcolm´s theme, som var fenomenal live, med inlevelsefull sång av Patrice Quinn, den är politisk, gospel, frijazz, allt på en gång. Hiphopen då? Kamasi Washington har ju en tongivande roll på Kendrick Lamars succéalbum To pimp a butterfly. Den finns där indirekt och när Coleman leker fram rytmiska, retrofuturistiska synthljud. Musiken är kanske ingen framtids-chock – men den tar historien in i en virvlande samtid.
