Bill Maher har ett väldigt roligt segment i sin politiska pratshow Real Time (ligger på HBO Nordic, missa inte den) som han kallar "I don't know it for a fact I just know it's true". Där vill jag sortera in det faktum att Steve Perry inte kan sjunga en enda låt i mer än tre sekunder innan det låter som Don't stop believin'. Jag kan inte bevisa det, jag bara vet att det är så.
Detta ska inte nödvändigtvis tolkas som kritik. Ni ska veta att Journeys smått episka powerpop-platta Escape och Steve Perrys första soloalbum Street talk från 1981 respektive 1984 spelades sönder och samman hemma hos mig när det begav sig. Men det är alltså drygt 30 år sedan det begav sig och det som då begav sig, det beger sig inte längre. Om ni fattar vad jag menar.
Det jag försöker säga är att Steve Perrys nya soloalbum helt enkelt känns väldigt daterat. Det borde ha kommit 1985. Eller 1986. Eller inte alls. Steve Perry låter som Katy Perrys farfars far.
För det första är plattan balladtung, fruktansvärt balladtung. Åtta av albumets tio låtar är mer eller mindre såsiga ballader som hade kunnat stänga ned dansgolvet på vilken 80-talsfest som helst. Alltså förstår var och en att ögonlocken snabbt blir tunga och hållningen matt av att lyssna på Steve Perry, vars sångröst inte behöver kol 14-dateras för att med säkerhet kunna placeras i samma fack som Peter Cetera, Michael Bolton, Jimmy Barnes och Lou Gramm.
För det andra är de här balladerna inte särskilt bra. Få kan som Steve Perry skruva upp en refräng i krysset, men vad hjälper det när han jobbar med låtar som vägrar att ens lämna marken.
Öppningsspåret och förstasingeln No erasin' är dock inte så dum, givet förutsättningen att du släpper ut din inre hockeyfrilla och låter nackhåret flaxa fritt i vinden. Jag gillar också det souliga anslaget i No more cryin', som tyvärr får stryka på foten så fort den svulstiga refrängen tar över. Men ändå. En riktigt skön minut där Steve Perry får visa vad han kan.
