José González | Vestiges & Claws

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I en intervju i samband med nya skivan säger José González ungefär att han vill försöka hitta variationer inom samma ram eller nisch. Att behålla en stil, ett uttryck, en personlig sfär, förnya utan att förlora kärnan. Det är något jag tror att alla musiker tampas med, med undantag av artister med en mer kameleontisk grundsyn, som måste byta skepnad då och då.

José González har en egen stil. Det är väl fel att säga att hans musik kändes färdig redan på första albumet Veneer (2003), men det var lite så, rösten, gitarrspelet, låtarna, allt var hundra procent eget; det hördes små ekon av brittisk och amerikansk singer/songwriter-tradition, men det klassiskt skolade gitarrspelet och i viss mån den latinamerikanska bakgrunden skapade en unik färgskala.

ANNONS

Men visst har han tagit sig ut ur ramarna, genom att återvända till bandet Junip och släppa två album med dem. Andra plattan In our nature hade ett öppnare sound och på första soloskivan på åtta år har José González laborerat med rytmer, gitarrteknik och låtskrivande, utan att ta stora steg bort från tidigare skivor.

Jag känner igen mig, trivs, beundrar som vanligt gitarrspelet, men hade hoppats på ännu starkare låtar, för jag hittar inte något som kan mäta sig med Crosses, Hints eller Cycling trivialities, trots nya, lockande grepp. Han är bra på att smyga in saker i låtarna, som när Stories we build, stories we tell successivt närmar sig Sahara och Sahel, med gitarrfigurer à la Ali Farka Touré, kanske påverkat av konserterna med Tinariwen för några år sedan. De inledande och avslutande sekunderna på What will får mig att tänka på den brasilianska gitarristen Bola Setes poetiska album Ocean, tempot höjs, tonas ned, en tänkvärd text utvecklas, och även här dyker det upp spår från Mali och Niger.

Let it carry you och Leaf off/The cave är låtarna med mest driv, särskilt den sistnämnda sätter sig, jag är ganska säker på att José González spelade den live i somras. Vackraste låten är inledande With the ink of a ghost och The Forest – med försiktigt blås – bryter av med en annan ton. De sista tre spåren tycker jag är de svagaste. Vissel är i och för sig filmisk, den kanske arbetades fram i samband med The secret life of Walter Mitty, men känns som en bagatell, Afterglow står stilla och Open book är singer/songwriter-mysig i överkant.

ANNONS

ANNONS