John Legend.
John Legend.

John Legend | Globen, måndag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Titta på vilken poptalangtävling som helst på dumburken och konstatera att kvillevillevitt-sångerskorna och –sångarna är 13 på dussinet.

De tar Whitneys och Mariahs allra fränast ad libs och försöker dubbla dem. Resultatet: frustrerande och stundtals ganska omusikaliskt.

Alla, och då menar jag verkligen alla, borde lyssna uteslutande på John Legend i ett halvår och lära sig att bara för att man KAN waila loss så MÅSTE man inte göra det. Legends avskalade 90 minuter i en för kvällen amfiteater-halverad Globen är de bästa exemplet på röstpuritanism jag hört på väldigt länge.

Han sitter helt enkelt där vid flygeln och sjunger sina låtar rakt upp och ner, litar helt och fullt på att sångmelodin bär honom och låtarna fram. Och med den rutin och säkerhet han skaffat sig genom att bland annat turnera New York runt och spela för fem i publiken varav två bartenders före han fick skivkontrakt så behöver han aldrig oroa sig.

ANNONS

Uppbackad av en stråkkvartett, basist, gitarrist och trummis som samtliga tar förnämligt lite plats bjuds vi det mesta och bästa från Legends faktiskt ganska sparsamma karriär. Det är slickt men sällan smörigt, svängigt men så gott som aldrig tokfunkigt.

De inledande fem, sex låtarna, med Made to love och Used to love U som exceptionellt sköna, är tillsammans med avslutande Ordinary people och såklart All of me (utan Tiëstos discotrumma) bäst under aftonen. Och den enda invändningen är att det däremellan låter lite likadant efter ett tag.

ANNONS