Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

1/4

Joe Henry gör allt rätt

Joe Henrys nya album är ett av hans starkaste hittills. Och ett av årets bästa, enligt GP:s recensent Jan Andersson.

Skivor

Finstämt
Joe Henry
Thrum
(Ear Music/Playground)
 

Vet inte riktigt när Joe Henry gick från att vara en halvkänd men hyllad singer/songwriter till att bli en musikproducent med världsrykte. Kanske var det 2002 när han blåste liv i Solomon Burkes insomnade karriär med albumet Don’t give up on me, eller ett par år senare när han gjorde samma sak med Burkes generationskamrat Bettye Lavette.

Sedan dess har han i alla fall arbetat med Ann Peebles, Mavis Staples, Irma Thomas, Aimee Mann, Billy Bragg, Rodney Crowell & Emmylou Harris, Elvis Costello, Beck, Bonnie Raitt, Aaron Neville, Salif Keita, Faith Hill och självaste Madonna, vars syster Melanie Ciccone har varit gift med Joe Henry i många år.

Stabil skivproduktion

Allt detta har han gjort utan att för en sekund förlora fokus på sin egen musik eller på något sätt låta den bli lidande. I drygt 30 år har Joe Henry haft en imponerande och stabil skivutgivning i eget namn, oftast med svindlande hög lägstanivå.

Även nya albumet Thrum är ruskigt starkt och riktigt snyggt. Som för många skivor med en livscykel längre än en bananflugas tar det en stund innan sångerna faller på plats. Inte för att de på något sätt kan beskrivas som slutna eller svåra, entrén är snarare så inbjudande och bred att ingen behöver vända i dörren, men Joe Henry belönar ändå dem som lyssnar vidare. Som följer med i mål.

Påminner om Waits

Efter flera höjdpunkter längs vägen visar nämligen avslutande Keep us in song att Joe Henry inte står självaste Tom Waits efter när det gäller att skapa midnattsblå ballader med svepande stråkar, jazzigt träblås och personliga texter.

Andra favoriter är The glorius dead med sin eleganta melodi och känsliga blås, den i sammanhanget lite aparta Dark is light enough, folkfärgade Now and never och Blood of the forgotten song, en stilla morgongospel lika inbjudande och varm som en julpsalm. Men faktum är att hela albumet imponerar. Som så ofta med Joe Henry.

Kan inte nynna hans sånger

Jag har lyssnat på Joe Henry i drygt 20 år, äger ett tiotal av hans album och strömmar regelbundet de andra. Jag njuter i fulla drag av att grotta ner mig i hans unika mix av rock, jazz och filmisk blues, och jag kan fortfarande försvinna i Ornette Colemans skruvade saxofonsolo på Henrys 16 år gamla låt Richard Pryor addresses a tearful nation.

Det sagt kan jag inte nynna på en enda av Joe Henrys sånger. Inte med rättvisa beskriva hur de låter. Inte sammanfatta dem. Det gör han ändå bättre själv.

"Det måste skava lite"

När jag för flera år sedan intervjuade Joe Henry pratade han länge och väl om vikten av att göra musik som verkligen känns - inte bara låter - och han påpekade att rörelse och energi är lika fundamentala för honom som för en fysiker.

”Musik ska vara som en fjäril i en håv eller som ett ilsket lejon under ett nät. Inte som en hjälplös fluga fångad i bärnsten. Det måste skava lite. Musik är ett levande väsen som alltför ofta produceras till döds.”

Se mer från - Skivor V43
Mest läst