Jag är tacksam för en vacker begravning

Det är här, i Scandinavium november 2002, som jag ser Kent live för första gången. Jag är 13 år och har sparat ett helt studiebidrag för att kunna köpa en biljett och två t-shirts i tjock bomull med Kent-loggor på, som jag sen ska bära stolt och rakryggad i korridorerna på högstadiet för att markera, ja fullkomligt skrika ut, att vi hör till varandra. Som nykära. Kent är mitt band, och vad som än händer är det vi mot världen nu, skriver GP:s Fanny Wijk.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det är fjorton år sedan och mycket har hänt sedan dess. Jag blev vuxen, och Kent med på ett sätt. För efter Vapen & Ammunition gick bandet in i ett nytt skede i sin karriär, en annan musikalisk riktning, där gitarrerna fick ta ett steg tillbaka för ett mer elektroniskt sound. Fast kärnan är alltid samma. Melankoliska slag i magen-melodier med texter som tatuerats in på kroppar och sjungits med i till döds över hela Sverige.

LÄS MER:Fredagens recension från Scandinavium

Ikväll är vi här för att ta farväl av Kent i vår stad. Det är den sista av tre utsålda spelningar som bandet gör i Scandinavium innan en elva lastbilar lång karavan tar avskedsturnén vidare genom Norden. Och ja, jag är säker: Kent kommer aldrig att stå på en scen i vår stad igen. Och ja, det känns. I luften.

ANNONS

LÄS MER:Tordagens recension från Scandinavium

Allting här påminner om att slutet är nära. Så välregisserat, så självklart att ingenting lämnats åt slumpen, och i merchbåsen bär till och med raderna av t-shirts och posters bandets kors. Det är som en narcissistisk dröm om att få regissera sin egen begravning och dessutom få vara med och bevittna den själv. Kommer någon att dyka upp? Hur ledsna är dem?

Men det är inte sorg som känns i luften här, det är vibrerande pepp och kärlek. När kören och Sami Sirviö drar igång första låten, Gigi, som sedan går över i 999, står publiken redan upp på läktaren. Ikväll är sista festen och när allt över ska vi i alla fall ha haft kul på vägen.

Publiken känns sömnig

Därför är det så synd att det till en början inte riktigt lyfter. Romeo återvänder ensam, Vi är inte längre där och Var är vi nu rinner förbi utan att gripa tag. Både bandet och publiken känns sömnig, oförlöst. Det är först efter en dryg halvtimme, med Hjärta, Andromeda och Då som nu för alltid som det vänder. När en vit tiger smyger fram till introt av Innan allting tar slut är hela publiken på tårna, och när Kentmaskineriet är igång går det inte att stoppa.

ANNONS

Sista timmen är allt man någonsin kan önska sig av en avskedskonsert. Ett hjärtekrossande farväl maskerat i en fest. Hits som Kärleken väntar, Ingenting och Musik non stop varvas med en gospelversion av Utan dina andetag och när konfettin efter Mannen i den vita hatten lagt sig är knappast någon oberörd.

Så när bandet återvänder ut på scen i Den sista sången, nu klädda i vitt, är jag mest glad och tacksam över att vi fick vara om en sån vacker begravning. Och när allt kommer till kritan ska vi ju alla en gång dö.

ANNONS