"Ikväll är Slottsskogsvallen inget annat än färgad röd"

Runt 19-tiden på lördagskvällen är Slottsskogsvallen halvtom. Det är som en prispall, tre värdiga platser att stå på. Inne i ölområdet, i kön till de två foodtruckarna eller längst fram vid scen för att vara en del av när DJ Same plate bjuder på förfesten. Guld, silver, brons. Oklart vad som är vad.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det är som om man kramar ur det allra sista av sommaren. Solen går skyggt ner bakom träden och lämnar en sensommarkväll efter sig som man knappt vågar drömma om när man bläddrar från augusti till september i almanackan. Ölen tycks drickas i takt till Same plates dunkande musik och det är en tidsfråga innan festen drar igång på riktigt. Likt en tickande bomb bara väntar man på att det ska smälla över Slottsskogsvallen.Med 20 000 sålda biljetter väntar folkstormen runt hörnet.

Tre, två, ett. Musiken dånar ut och skapar ekon mellan läktarna. När publiken allt eftersom anländer, dansar de in. Likt kosläppet i Mandelmanns gård finns en känsla av frihet. Kanske är man redo att lägga ytterligare en sommar bakom sig och träda in i ett halvår av mörker. Det gäller bara att njuta en sista gång först. En sista kväll i sommarens anda.

ANNONS

Kapten Röd har kört turnén Hundralappen med ett syfte som innebär att alla ska ha möjligheten att gå på konserten. Visst har han lyckats med det. Här finns det nog ingen som inte passar in. Barn springer omkring med gröna öronkåpor, leker och dansar. Uppskattningsvis 50/50 vad gäller kön. Äldre, yngre, olika etniciteter. Ja, Kaptenen tycks ha nått ut till de flesta.

Trots en familjär och minst sagt trevlig och peppad stämning, håller det inte riktigt. Det är en enda lång väntan på något större och bättre. Efter ett tag blir DJ:ns musik enformig. Med ögonen stängda hade det kunnat handla om vilken nattklubb som helst. Att vänta nästan fyra timmar från insläpp till huvudakt blir så utdraget att huvudet börjar banka precis som dunka-dunkat från scen. Åtminstone om man avstår från den alkoholhaltiga drycken och inte tillhör något sällskap.

Klockan hinner passera 22. Den svenska kylan tränger in under kläderna. Gör huden kall och fingrarna näst intill orörliga. 12 grader är inte mycket att hurra för när det väntas timme ut och timme in efter den röda musiken. Och så äntligen. Tre, två, ett. Strålkastarna släcks. Kapten Röd äntrar scenen exakt 22.16 och det var banne mig inte en minut för tidigt.

ANNONS

Den något obehagliga svalkan försvinner och en värme sprids bland publiken när Kapten Röd dundrar in likt Håkan Hellströms rullande åska. Han är minst sagt redo att drämma av den där Hundralappen, tillsammans med 20 000 som har väntat nog länge på just precis det här.

Han har ett speciellt sätt att te sig, den här Kaptenen. Ett moget uttryck, utan att verka gammal. Och visst får han med sig det stora, mångsidiga publikhavet. Att fylla Slottsskogsvallen till brädden med entusiaster som tillsammans drar händerna genom luften. Det är kanske inte så långt kvar till Ullevi ändå?

Det föds en något diffus lycka. Texterna skildrar något annat. Något större, något viktigare och något djupare än att stå här och njuta fullt ut. Varje mellansnack blir små brandtal. Gatuvåld, utsatthet. Samtidigt får han det att handla om alla oss här tillsammans. För är det något vi kan, något vi är bra på, så är det väl just att kunna skapa en gemenskap när det väl gäller?

Som en hyllning till staden kör han Gårdakvarnar och skit, och upp på scen dyker Håkan Hellström från ingenstans. Chocken! Jublet ger en smärre känsla av tinnitus men kort därefter enas alla i den största av körer.

ANNONS

Kaptenen säger att Sverige är en mosaik av färger. Men ikväll är åtminstone Slottsskogsvallen inget annat än färgad röd.

ANNONS