Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/14

I Austin kan ingen höra dig skrika

På South by Southwest i Austin samlas artister och band i en hetsig jakt på utrymme och uppmärksamhet. Men det är inte helt lätt att göra sig hörd på världens största musikfestival, skriver Jan Andersson efter sitt tredje besök på SXSW .

En knapp timme väster om Austins stadskärna ligger Willie Nelsons ranch Luck. Sväng höger vid Eat Lee's slitna hamburgerhak och följ lukten av kåda och barrträd längs den lilla grusvägen som slingrar sig upp i de lummiga kullarna ovanför Texas Highway 71. Passera skylten med Assassin pest control (här finns både tarantulaspindlar och skorpioner) och fortsätt hela vägen upp till en stenmur med kraftig järngrind och kodlås. 

Härinne bland hästhagar, cederträd och stora ekar har Willie Nelson bott i minst 30 år, även om countrylegendaren också tillbringar en del tid i huset på Maui och framförallt i sin motivlackade turnébuss, den inrökta Honeysuckle Rose som ser till att han kan ta sig runt i USA och fortfarande snitta 75 spelningar per säsong. 

En gång om året kommer dock USA hem till Willie Nelson. Till den lilla westernstaden som han lät bygga på sin 300 hektar stora ranch i samband med inspelningen av cowboyfilmen Red Headed Stranger 1986, och som de senaste sex åren stått som värd för Wille Nelsons egen musikfestival – Luck Reunion

Willies Luck Reunion

Här finns en saloon och ett stall, en handelsbod och ett värdshus kallat World Headquarters (som en blinkning till den gamla konsertlokalen Armadillo World Headquarters, Austins hippiemotsvarighet till Grand Ole Opry i Nashville), en bank och en liten vitmålad träkyrka med sex bänkrader och en skylt med texten "Sunday service, 8.30 am and 11 am, featuring Willie Nelson, Bobbie Nelson and The Bells of Joy". 

Det är tidig eftermiddag och på Luck Reunion har de första banden redan spelat färdigt. Trots att all dricka - fatöl av välkänt amerikanskt märke, frozen margueritas, bourbon och gudomliga whiskydrinkar i alla dess former - ingår i biljettpriset på 700 kronor så är stämningen snäll och vänlig. 

- Självklart! På Willie Nelsons marker är det Willies lag som råder. Han står ju för personlig frihet, legalisering av marijuana och allas rätt att få leva sina liv som de vill. Det betyder inget bråk och stök, bara vänliga känslor och såklart massor av sköna band, förklarar en gråsprängd man i 60-årsåldern som kallar sig Bubba. Bara Bubba.

"Alla" vill hit

Det förhållandevis låga biljettpriset, alla "sköna band" och den avspända stämning som Bubba pratar om är tre skäl att biljetterna till Luck Reunion tar slut så fort de släpps på Facebook. Det finns fler orsaker. 

Först och främst Willie Nelson själv. Snart 84 år gammal fortsätter countrystjärnan att släppa album i rasande takt. Han turnerar intensivt och tycks inte ha några planer på att dra sig tillbaka och njuta av sin upplyfta tillvaro som en amerikansk ikon.  

- Tur det, alla vill ju träffa honom! Han är den störste vi har. Även de som inte lyssnar på countrymusik älskar Willie Nelson, i alla fall som person, säger Ian Campbell, och får entusiastiskt medhåll av sin hustru Amanda. 

- Det går inte att tycka illa om Willie. Han är en legend. 

Demokratisk ö

Austin har alltid varit liberalt och frisinnat. På politiska kartor är staden en demokratisk blå ö i ett rött republikanskt hav, som blir djupare och allt rödare ju längre ut på landsbygden i Texas man kommer. 

Vid det senaste presidentvalet fick Donald Trump i de flesta countyn utanför Austin ett väljarstöd på drygt 75% – i lilla Coke county hela 89% – men det betyder inte att Trump står särskilt högt i kurs hos Willie Nelsons fans. Det gör å andra sidan inte Hillary Clinton eller Bernie Sanders heller.

- Politiken har blivit så polariserad, det är ett svårt läge. Trump har ju inget med Texas att göra, han är en infödd New Yorker. Här i trakten vill vi ha Willie som president, skrattar Amanda Campbell.

Undviker stan

Hon och Ian bor i The Hill Country, drygt femton minuter bort, och besöker bara storstaden Austin när de absolut måste, och aldrig någonsin under South by Southwest (SXSW). Trots att Ian spelar munspel i ett bluegrassband och älskar musik.

- Det går ju knappt att röra sig i stan under den där veckan. Det är helt hopplöst! Mycket skönare att softa härute bland Willies hästar, säger han.

Efter flera timmar har mörkret fallit och mysiga lyktor har tänts ute på Willie Nelsons ranch. Margo Price och Valerie June, Conor Oberst, Aaron Lee Tasjan och M.Ward har allihop spelat färdigt och väntar på att Willie själv ska kliva upp på den förhållandevis lilla scenen för att runda av festivalen.

Vi som har lyckats få bra platser långt fram tänker inte flytta på oss, trots att familjedelen i programpunkten "Willie Nelson & Family" visar sig vara direkt hopplös. Först uppträder Nelsons yngsta son Micah med sitt provocerande usla band Insects vs Robots och utsätter publiken för proggpsykedelia, svajig folkhögskolefunk och nycirkusgympa.

Willie och Trigger

Sedan bluesjammar storebror Lukas Nelson en bra stund innan pappa Willie till slut dyker upp med sin trasiga trotjänare Trigger i en svångrem om halsen (bildgoogla den!) och drar som alltid igång med Whiskey river.

I rask takt river 84-åringen av sina mest kända nummer och bjuder på världshistoriens kanske sladdrigaste solo i On the road again, samtidigt som Billy Joe Shaver halkar in på scen och pussar honom i huvudet. Sedan är det slut. Vackert, känslosamt och lite kort.

Medan folk packar ihop och beger sig mot de väntande bussarna är det tydligt att många av de kanske 2 000 personer som lyckades få en biljett till Willie Nelsons endagsfestival ute i bushen såg den som ett välkommet för att inte säga nödvändigt avbrott från hetsen inne i Austin. 

Drog igång 1987

Redan när South by Southwest (förkortad och lanserad som SXSW) drog igång i universitetsstaden Austin 1987 var tanken att skapa en musikfestival där spelningar kompletterades med seminarier och samtal om musikbranschen och skivindustrin. 
Det första året pågick festivalen under fyra dagar och 170 artister spelade på 15 scener.

Sju år senare, när Johnny Cash var en av festivalens gästföreläsare, expanderade SXSW och kompletterade sin musikfestival med en film- och en internetsektion.   

Sedan dess har SXSW växt för varje år, och den interaktiva grenen av festivalen/konferensen/mässan är i dag betydligt större än musikdelen. Technördarna har tagit över, som en person i musikbranschen skämtade lite ansträngt. Och det stämmer säkert. För SXSW har Silicon Valley blivit viktigare än Laurel Canyon. Men samtidigt är det bara en sida av sanningen. Musikdelen är fortfarande abnormt stor och till synes allomfattande.  

2000 officiella akter

Man ska ha klart för sig att SXSW i år har bokat upp 100 officiella spelställen i stan och bjudit in 2 000 akter från hela världen, och att mångdubbelt fler artister och band kommer hit för att spela inofficiellt, på dagöppna rockklubbar, i gathörn eller på några av de många avspärrade parkeringsplatserna.

Som i korsningen av 7th Street och Netches Road. Ett kvarter norr om av SXSW:s pulserande huvudgata 6th Street – man måste ha särskilda festivalarmband eller snordyra entrébrickor runt halsen för att ens få komma in på konserterna – där spelar banden gratis.

När vi passerar förbi p-platsen vid lunchtid står ett halvdassigt rockband från Florida på scen och försöker pocka på uppmärksamheten. Det låter ärligt talat inget vidare och de enda som verkligen lyssnar är en rullstolsburen man i camouflagejacka och några av de många hemlösa som hänger utanför Austins största härbärge tvärs över gatan. Betydligt fler än när jag var här för tio år sedan.

Gentrifiering

I takt med att Austins äldre och nedgångna hyreshus rivs och ersätts av nya kontor och dyra bostadsrätter blir de hemlösa alltfler. Gentrifieringen slår hårt mot de fattiga, som i alla större städer, och människor trängs undan. 

Samtidigt märks tydligt de positiva effekterna av att staden växer. Parallellt med festivalens utveckling har även stadskärnan expanderat i en närmast hisnande takt. De senaste åren har Austin varit USA:s snabbast växande stad. Enligt affärsmagasinet Forbes steg invånarantalet med 3,15% under 2015 (motsvarande siffra för populära San Francisco var 1,24%) och det sker en närmast massiv inflyttning av studenter, välutbildade 30-åringar och barnfamiljer.

När jag besökte SXSW 2007 gick man helst inte öster om Highway 35 som löper genom staden, det var alltför ruffigt där borta, men nu bubblar även de östra stadsdelarna av musik och människor i skön förening. Fast nu precis som då är det 6th Street i centrala Austin som är SXSW:s verkliga pulsåder. 

6th Street i centrum

Det är här som stans musikbarer kämpar om utrymmet. Det är här som tiotusentals studenter väljer att fira våren genom att trängas, hinka öl och lyssna på musik. Och som av en slump flockas de på 6th Street för att festa samma vecka som de första tranorna samlas vid Hornborgasjön för att dansa. Mönstret upprepas år efter år. Naturen är fin på det sättet.

Det är också här vid ett av de mer skabbiga haken längs 6th Street som vi springer på Alpha Syndrome, ett hardcoreband från San Antonio, storstaden knappt två timmar söder om Austin.

Det är ett av festivalens många oinbjudna (dock inte ovälkomna) band och har rest upp för att spela ett förmiddagsgig på den mörkmurriga puben Darwin's. Efteråt är ungdomarna påtagligt nöjda med sin dagsutflykt även om den publika responsen till stor del uteblev.

- Äsch, det är gött att bara få komma ut och spela! Skit samma hur många som lyssnar, säger den glädjestrålande gitarristen Xay.

Det är kul att vara här?

- Yes sir, det är underbart, säger den artige trummisen Pat och får medhåll av kompisarna Jackson, Devon, Preston och bandets andre gitarrist David, som tänder en cigarett medan läraren Greg diskret tittar åt ett annat håll och letar efter bilen.

Hela bandet är avgångselever från School of Rock, en musikutbildning som rektorn Michele Patton drog igång i San Antonio långt innan Richard Linklater gjorde sin film med Jack Black i huvudrollen.

Svårt slå igenom

- Filmen är löst baserad på vår skola. Men vi var först med namnet, understryker Michele Patton och berättar att musikskolan med 120 elever reser till SXSW varje år för att några av banden i alla fall ska få "känna på pulsen".

- Vi räknar inte med att de ska slå igenom, säger hon tyst medan bandmedlemmarna viker in sig därbak i skolans van och Greg gör sig redo för att köra hem allihop till San Antonio. 

Det är nog en klok inställning. Att tona ned förväntningarna. För varje artist som slår igenom på SXSW är det tio som lyckas bättre någon annanstans. Festivalen lyfter gärna fram succéartade genombrott som John Mayer (2000), James Blunt (2004) och M.I.A. (2005), men talar tyst om att Adele besökte SXSW 2007 och då sjöng "inför fyra personer och de var fulla” som brittiskan berättade i en intervju med Radio Austin härom året.

Rekordlång kö

Vi går bort till Stubb's BBQ där kön med förhoppningsfulla människor utan entrépass ringlar runt hela kvarteret. Stubbs är ett av Austins mest legendariska rockställen, grundat av kocken C.B. Stubblefield som också ligger bakom den berömda grillsåsen med samma namn.

Den går att köpa på både Ica Maxi och Coop Forum, men självklart smakar såsen bäst när man får den serverad på Stubbs egen bakgård i Austin samtidigt som den stekande solen slår mot kylboxar fulla med Lone Star-öl och countrysångerskan Margo Price uppträder på en av de tre scenerna med samma band som hon hade ute på Willie Nelsons ranch ett par kvällar tidigare.

Strax före Margo Price sjöng singer/songwritern Caitlyn Smith för kanske nio personer inne på Stubbs cantina, en bar med stenväggar och vilda västernkänsla. Caitlyn Smith kommer från Minnesota och bor sedan några år i Nashville, berättar hon på den lilla scenen, men säger inget om att hon jobbat med Meghan Trainor och Garth Brooks, och att hon även skrivit You can't make old friends, den bästa Dolly Parton & Kenny Rogers-duetten sedan Islands in the stream.  

Blandade artister

Redan vid 15-tiden avrundas konserterna på Stubbs av sköna 90-talsbekantingarna De la soul och Weezer. Därefter körs alla besökare ut och Stubbs gör sig redo för kvällens konserter med bland andra Ty Dolla Sign och Gucci Mane.  

Men ännu är det eftermiddag i Austin och trots att SXSW:s officiella konserter inte börjar förrän klockan åtta på kvällen dallrar det av musik i luften. Vi återvänder mot 6th Street och fastnar framför Guantanamo Baywatchs surfiga garagerock. Går vidare och råkar för andra gången på det trötta shoegazingbandet Ringo Deathstarr, vars namn svänger bättre än musiken.

Utanför en påkostad eventlokal på Congress Avenue, den stora gatan som delar upp Austins vägnät i en östlig och en västlig del, är kön nästan lika lång som borta vid Stubbs. Dörrarna öppnas först om fyra-fem timmar, men då kommer å andra sidan The Roots att stå på scen, tillsammans med Method Man & Redman och en handfull hemliga gäster.

Garth Brooks vid flodkanten

Lite längre ned längs Congress Avenue, precis på andra sidan Coloradofloden som rinner genom centrala Austin, soundcheckar Garth Brooks för kvällens mastodontartade gratisspelning. En utomhuskonsert som bokades med kort varsel efter att den populäre countryikonen, som en av festivalens inbjudna talare, fått feeling och ville betala tillbaka lite till invånarna i The live music capital of the world - Austins väldigt passande smeknamn.

För med sina 200 rockklubbar och konsertlokaler, och med drygt 1 900 lokala band och artister, vägrar den här staden att tystna även i vanliga fall. 
Det spelas helt enkelt så mycket musik att du kan skrika rätt ut åt allt du missar. Ingen kommer ändå att höra dig.  

Missa inte Cale Tyson

Den stekande eftermiddagen har till slut glidit över i en ljummen Texaskväll. Att lyssna på Jimmy Fallons husband The Roots, trängas med 50 000 countryhattar framför Garth Brooks eller att ge Ringo Deathstarr en tredje chans känns inte så lockande. I stället väljer jag ett fjärde alternativ och tar rygg på Pusterviks båda bandbokare, de Austinvana besökarna Kim Abelsson och Martin Hultqvist. Det visar sig vara ett klokt beslut. 

Tack vare dem är jag nu en stor fan av stökiga Burger Records och deras säregne Unkle Funkle, och jag behöver inte åka till Borlänge i maj för att lyssna på störtsköne countrysångaren Cale Tyson. Honom såg jag på en liten veranda i östra Austin. Tillsammans med fyra personer och de var fulla. 

Fakta: SXSW

Fullständigt namn: South by Southwest.
Född: Mars 1987.
Grundad av: Roland Swenson, Louis Jay Meyers, Louis Black och Nick Barbaro.
Bor: Runt 6th Street i centrala Austin.
Är: En kombinerad musikfestival och branschmässa med fyra olika inriktningar, musik, film, humor och innovation & teknologi, den största sektionen på SXSW. 
Bakgrund: Började som en renodlad musikfestival med konserter och branschsamtal. Första året hade festivalen 700 besökare, de senaste åren har musikfestivalen lockat 28 000 besökare och den interaktiva delen 51 000.
Genombrott: Bland de artister som upptäckts på SXSW finns John Mayer, The Polyphonic Spree, Hansson, James Blunt och M.I.A. 
Svenska artister: Genom åren har mängder av svenska artister spelat på SXSW: Zara Larsson, Silvana Imam, Amason, Laleh, Tove Lo, Tove Styrke, The Soundtrack of Our Lives, Peter Bjorn and John och Elias, m.fl. 

Se mer från - SXSW 2017
Mest läst