Särskilt om man, som ciceronen Anna Charlotta Gunnarsson, menar att politik i just detta fall handlar om att göra kopplingar i samtiden. Väldigt få, om någon, gör det bättre än Annika Norlin.
Hon står på Storans scen under sin engelska moniker Hello Saferide och berättar om den där snubben i simhallen som har bestämt sig för att crawla minsann ska crawla alldeles oavsett hur det påverkar alla andra i bassängen. Så sjunger hon en bluesig, torr The Crawler och vi känner att ”ja, folk gör vadsomhelst nuförtiden, saknar spärrar, nada solidaritet”. Politiskt i både det lilla och det stora.
Nu handlar ju som bekant Annika Norlins sånger precis lika ofta om kärlek. Till vänner, blivande pojkvänner som ska få fylla i formulär på förhand och ett ofött önskebarn, Anna. En låt som, trots en något tveksam start denna afton, har en text som är så bitterljuvt grann att den är helt ostoppbar. Anna är också, tillsammans med de akustiska och sparsamma I wonder who is like this one och Long lost penpal och avslutande I was Jesus, befriande rättframma i sin poppighet under en dryg timme som bitvis (men ganska sällan) inte riktigt hittar flytet i några knepiga och övertänkta arrangemang.
Hon har publik på scenen och skickar runt en plastbunke med äckligt godis, allt för att vi (och hon) ska få känslan av efterfest och den finns där hela tiden. Avslappnat men samtidigt med känslan av att vad som helst kan hända. Och när hon plockar in en snabbt ihopsatt hobbykör och vrider upp volymen i oerhört starka This body så kommer crescendot, stunden då någon på den där efterfesten berättar något känslosamt och får ett enormt bifall. Då är det skönt att ha Annika Norlin på plats.
