Hardcore Superstar | Götaplatsen, lördag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

För hårdrockare är ett härdat folk som överlever allt. Regn och snöoväder såväl som inbördeskrig. Så länge det bjuds headbangande och bredbenta elgitarrposer tyck de alltid vara på ett obeskrivligt gott humör.

Därför känns det också skönt att få se lite rock även i ett större kultursammanhang då hårdrocken nu mera nästan känns utrotningshotad efter att den elektroniska dansmusiken tagit över världen.

Samtidigt märks det att hårdrocken och sleaze-arvet från Sunset Strip likväl lever kvar eftersom majoriteten av låtarna inom sleazerock, eller glam metal, likt majoriteten av den populära elektroniska dansmusiken handlar om att festa huvudet ur led. Att uppnå det där stadiet av ett absolut nu som vilar i gränslandet mellan lycka, engagemang och idioti.

ANNONS

Kommer vi till det stadiet? Nja, inte riktigt, men upplevelsen är angenäm för det. Ljudet är överraskande bra och det finns något fräscht, nästan lite salladsnyttigt över att få elgitarrer, långhåriga väderkvarnar och pentagram i musikkosten. Sångaren Jocke Berg (ja, det finns faktiskt mer än en) har liksom en Misfit-skalle på sin väst. När var senaste gången du såg en sån? Men för den sakens skull är Hardcore Superstar inte rockkonservativa utan har med sig dancehall-gästen Etsia på scen för en duett.

Publiken är också ofta med på noterna. Särskilt i hits som Last call for alcohol där det blir allsång och skålande i vatten och äppeljuice. Mycket beror förmodligen också på att bandet alltid håller gott humör, jobbar hårt och inte tar hemstaden för givet.

De får också utdelning i det långa loppet med en publik som blir mer och mer engagerad. Vi får till och med en moshpit och i avslutande sleazeanthemsen We don't celebrate sunday och Above the law studsar det på riktigt bra längst fram.

ANNONS

När folk sedan lämnar Götaplatsen har förvisso inga revolutioner skett. Ingen har festat huvudet ur led. Men det är oavsett en folkmassa på ett, just det, gott humör.

Så med den glädjen i åtanke så väntar förmodligen inte total utrotning av de härdade hårdrockarna. Åtminstone inte inom den närmaste framtiden. Och även om den en dag sker så kommer de förmodligen överleva den också.

ANNONS