Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

1/2

Hårdjobbande Wiehe når inte riktigt ut

Mikael Wiehe är mer produktiv än på länge, men hans nya album lever inte riktigt upp till förväntningarna.

Skivor

Rock
Mikael Wiehe
Portvakten
(Gamlestans Grammofonbolag/Border)
 

Kanske har Mikael Wiehe alltid varit lika produktiv som han varit de senaste åren. Men jag tror inte det. Jag tror att 71-åringen blommat upp och blivit flitigare än på länge.

För tre veckor sedan stödspelade han på Truckstop Alaska i Göteborg för att stödja stadens hamnarbetare och i augusti lockade han rekordpublik till Lisebergs lilla Taubescen.

I vår medverkar han tillsammans med bland andra Nour El-Refai och Malmö Symfoniorkester i den stora uppsättningen ”... har du sett världen” på Malmö konserthus, och under ett par års tid har Mikael Wiehe med stundtals lysande resultat översatt Bob Dylan, Leonard Cohen och Tom Waits till svenska och turnerat med Ebba Forsberg och Plura Jonsson.

Dessutom har han släppt skivor i en stadig ström, för bara ett år sedan kom en samling med Wiehes kanske mest älskade låtar (Titanic, Flickan och kråkan, m.fl.) i halvlyckade stråkarrangemang signerade Sveriges Radios Symfoniorkester.

Det jag försöker säga är att Mikael Wiehe kanske inte haft tid att lägga fullt så mycket kraft och energi på sitt nya album Portvakten som han borde ha gjort. Därmed blir resultatet också något av en besvikelse.

Mikael Wiehe öppnar med Släpp in mig, en afrikanskt gungande låt som landar någonstans mellan Paul Simons Graceland och Disneys Lejonkungen, och fortsätter med karibiska calypsorytmer i Jalla, jalla mamma och den pianodrivna chansonen C’est Paris som inleds, pågår och avslutas med att Wiehe rabblar kända profiler (Sartre, Claude Monet, Marcel Proust, m.fl.) och turistfällor (Champs-Élysées, Place Pigalle, Montmarte, Notre Dame och så vidare) i den franska huvudstaden. Däremellan utbrister han i små ”oh la la, c’est la vie, c’est Paris ...” och, nej, det funkar inte alls. Tre låtar in i skivan har Mikael Wiehe besökt tre olika världsdelar och man önskar att han bara stannat hemma.

Men så långsamt vänder det. Det lilla livet är en finstämd betraktelse om en tant (tänker jag mig i alla fall) som vattnar blommor, dammar tavlor och ser om sitt hus. Sedan går det överstyr. Tanten oljar in sin bössa och laddar upp med patroner, hon kollar kartor, mäter avstånd och framstår plötsligt som en livrädd prepper. Wiehe sjunger inte uttryckligen att tanten drömmer om att bygga murar mot resten av världen, ungefär som Sverigedemokraterna, men det är precis vad hon gör.

Man kan nog utgå från att tanten känner sig hotad av tjejen som i trasiga paltor ”sitter vid Ica precis där du bor och tigger om pengar till syster och bror” som Mikael Wiehe sjunger i stillsamma Flickan med svavelstickorna.

Han plockar också tillbaka Leva tills jag dör (som Wiehe lånade ut till Lasse Stefanz) i en rätt skön elektronisk version.

Sammantaget känns ändå Portvakten som en parentes i Mikael Wiehes katalog. Men den är inte utan höjdpunkter.

Se mer från - Skivor V45
Mest läst