Trots att mallen för hur Gyllene Tider ska låta är extremt snäv får man som lyssnare ändå känslan av att Per Gessle är som mest fri i det här sammanhanget. Roxette är fortfarande ett slags märklig joyride, inte minst i Sydamerika, men blir också till en tungrodd om än väloljad rockmaskin där spontaniteten måste planeras för att få utrymme. Som soloartist upplever jag honom som lite ... ensam.
I Gyllene Tider är han grabbgängets mest framgångsrike och alltjämt givne ledare. Där är såväl Gessle som de övriga trygga i sina roller och sköter sina uppgifter med lika delar muskelminne och inspiration.
Ingen, framförallt inte publiken, förväntar sig något annat än farfisafartiga poplåtar som aldrig lämnar pojkrummet där det är Sommartider och vinylfest tolv månader om året.
Med dessa givna förutsättningar är Dags att tänka på refrängen i alla fall bitvis en utmärkt popskiva.
Gyllene Tider börjar med plattan i mattan i riff-festen Det blir aldrig som man tänkt sig där farfisan ylar och Gessle går loss ordentligt rimverkstaden ”Du stod på fyllan bakom hyllan som en Bob Dylan”. Glamrocksflirtandet fortsätter i Singel ”Jag står på stolen (det känns som om jag faller i poolen)” skaldar Gessle i en låt som hade gett Amanda Jenssen en listetta. Både Allt jag lärt mej om livet (har jag lärt mig av Vera) och Lång, lång, lång, lång lång resa är sådan där fånleende må bra-Petty-pop som är en av Gyllene Tiders bästa grenar.
Anders och Mickes första band är metapop som är charmig för stunden men inte mer. Samma sak med Knallpulver, en sådan där lek med schabloner som ofta varit en del av Gyllenes repertoar. Men Ennio Morricone på Hallandsåsen är tyvärr ingen klockren kombination.
Det finns alltså en del utfyllnad på plattan. Det har det å andra sidan gjort på alla Gyllenes skivor. Jag är imponerad av att ett band som egentligen inte finns har fått ihop så pass många bra nya låtar att jag önskar att Gyllene Tider gör plats bland de gamla hitsen i sommarens låtlistor.
ETT GYLLENE DOKUMENT
Den 12 juli spelar Gyllene Tider återigen på ett, förmodligen mer eller mindre utsålt, Ullevi. Gyllene Tider är alltså mycket större i dag, när bandet knappt finns, jämfört med när det var som störst.
Det låter skruvat och det är det. Men ni förstår vad jag menar.
Innan man drar till Ullevi kan det vara kul att ägna en stund åt hur det lät sommaren 1981.
Den 31 juli spelade Gyllene Tider i Mjölby Folkets park. Konserten finns på dvdn Parkliv men också på den svårfunna cd:n med samma namn.
Det vi hör och ser är samma band som åker ut på en ny eriksgata i sommar. Bara så mycket yngre, resandes genom ett Sverige som känns väldigt, väldigt länge sedan.
