Nej, Scorpions är inte Mikkey Dees band. I snart 50 år har Scorpions tillhört gitarristen Rudolf Schenker och sångaren Klaus Meine från Hannover. Men sedan förra året är Mikkey Dee en vital del av det tyska hårdrocksbandet. Och bjuder man in storsnusar'n från Långströmsgatan i sitt band, då får man räkna med att han tar plats, att han syns och hörs.
–Jag talar högt och jag lirar hårt. Det är sådan jag är, det sade jag till dem. Vill de ha Mikkey Dee får de acceptera Mikkey Dee. Så jävla enkelt är det. Jag är ingen bakgrundstrummis.
Nej, inte direkt. När spelade du i Scandinavium senast?
–Jag spelade där med Motörhead 1 december 2015. Den 11 december gjorde vi vår sista konsert, i Berlin, och drygt 14 dagar senare dog Lemmy. Helt otroligt egentligen.
Hur reagerade du på dödsbeskedet?
–Jag var tagen och ledsen såklart, men för oss som var nära Lemmy kom det inte som en jättestor överraskning. Efter spelningen i Berlin hade jag en känsla av att det var över. Inte att Lemmy skulle dö, snarare att Motörhead nog var slut som band. Men när jag var med familjen på Teneriffa ringde vår manager och sade att Lemmy var riktigt illa däran. Jaha, tänkte jag, det har han ju varit tidigare. Strax efter ringde han igen och sade att Lemmy hade gått bort.
Efter den inledande sorgen och saknaden efter sin gode vän kom funderingarna på vad Mikkey Dee skulle göra nu. I nästan 25 år hade han levt, spelat och turnerat med Motörhead och kände att det nog var läge att ta det lugnt ett tag. Vila upp sig, hämta kraft. De senaste 15 åren hade Motörhead snittat drygt 70 spelningar per år.
Ständiga turnéer
–Sedan 1985 då jag spelade med King Diamond har jag gjort minst en världsturné varje år. Med Motörhead var det alltid festivaler på sommaren och inomhusturnéer på höst och vinter. Asien, Australien, Sydamerika. Asien, Australien, Sydamerika ... hela tiden. Jag såg fram mot att ta det lugnt ett tag.
Men när Mikkey Dee var i Los Angeles för att begrava Lemmy Kilmister på kyrkogården Forest Lawn i Hollywood Hills så ringde telefonen. Det var Scott Gorham, Thin Lizzys gitarrist, som undrade om Mikkey kunde spela med Thin Lizzy på deras sex sommargig.
Läs mer: Direktsänt farväl av hårdrocksikon
Läs mer: Mikkey Dee om vännens bortgång
Vad sade han?
–Han ursäktade sig och insåg att han ringde lite olämpligt men de behövde verkligen styra upp med en ny trummis. Och jag kände med en gång att sex sommargig med Lizzy, det lät ju skitkul! Eller "fuckin' perfect", som jag sade. Men jag hann knappt komma hem igen förrän Matthias ringde.
Matthias ..?
–Matthias Jabs, gitarristen i Scorpions. Det var på en torsdag. Rätt sent på kvällen. Jag och Mia (Mikkeys sambo) satt och slökollade på Netflix. Jag kände ju Matthias lite grand, men inte så att vi brukade ringa varandra, och jag fattade rätt snabbt att det var något på gång.
Du förstod vad han ville?
–Jag visste att de hade problem med James (Kottak, Scorpions dåvarande trummis) och att de nog var på jakt efter en ersättare. De bad mig att komma ner till Luxemburg för att vara stand in under tre veckor. Visst, sade jag, det kan jag väl. När då? "Kan du komma i morgon" undrade Matthias.
Det var snabba ryck.
–Ja, det kan man säga. Några timmar senare fick jag alla deras låtar som de körde live och började repa in dem i huvudet.
Och sedan dök du upp i Luxemburg. Hur reagerade James Kottak?
–(skratt) Han såg mig aldrig! De hade satt upp en hemlig replokal i ett omklädningsrum på arenan och där tragglade jag, Matthias, Rudolf (Schenker) och basisten Pawel (Maciwoda) Scorpionslåtar. Det var nog också lite av en audition, de ville testa mig helt enkelt.
Behövde du hoppa in?
–Nej, plötsligt skötte sig James helt okej. Men jag var med som reserv, i tre veckor satt jag i mörkret bakom scenen med keps på huvudet och hoodien uppdragen. På dagarna repade jag för mig själv och på kvällarna var jag stand by. Och jag bodde på andra hotell för att ingen skulle upptäcka mig. Det var ju hemligt som fan.
Vad hände sedan?
–Killarna i bandet var väldigt tacksamma för att jag hade ställt upp och de tyckte att vi klickade bra ihop. En vecka senare ringde Matthias igen och sade något i stil med att "vi ska spela som fan i år" och jag sade "jo, vad kul, jag såg ert turnéschema". "Nej du missförstår mig", svarade Matthias, "vi ska spela ihop. Om du vill spela med Scorpions vill säga?". Det funkade inte med James längre, han var på rehab igen, och de ville att jag skulle turnera med bandet hela året.
Och det ville du?
–Ja självklart! Jag träffade James när vi spelade med Scorpions i Los Angeles och det var inga hard feelings alls. Han förstod att han hade straffat ut sig och var såklart ledsen för det, men han var nöjd med att det var jag som hade ersatt honom. "Jag hade aldrig förlåtit bandet om de plockat in en skittrummis, men du Mikkey, you're a fucking bad ass".
Hur känns det att vara medlem i Scorpions då?
–(skratt) Det känns helt grymt! Både jag och Scorpions har fått en nytändning både mentalt och musikmässigt. "Fan, vi trodde att vi hade satt in en ny motor i bandet men vi fick en helt ny bil", som en av dem sade.
Vad mer exakt har du tillfört Scorpions?
–Jag har plockat in en tajthet och ett musikaliskt driv som de inte haft på 15 år. Men samtidigt är de otroligt professionella och har sparkat mig i röven. Att kunna gå från sorgen efter Lemmys död till att få spela med Scorpions känns verkligen fantastiskt. Det är ett privilegium. Allting är ju löst, nu är jag ute och åker igen, och har klättrat ännu ett pinnhål.
Känns det så?
–Ja, det måste jag säga. Scorpions har eget privatplan, vi åker i enskilda bilar (alltid svart Mercedes S-klass) från hotellen till konserterna och vi spelar inför mycket mer folk än vad Motörhead gjorde. Allt är större.
Du var två år när Rudolf Schenker startade Scorpions. När började du att lyssna på dem?
–Det gjorde jag 1978 när Tokyo tapes kom. Då var jag 15 år och tyckte att det var en av världens bästa liveplattor! Det tycker jag fortfarande förresten. På den tiden lyssnade jag även på Rainbow, Rush, Whitesnake och Deep Purple.
Vad tyckte Lemmy om Scorpions?
–Han respekterade dem. "Those fuckers har spelat längre än vad vi har gjort", och Klaus (Meine) och Rudolf har alltid gillat Lemmy.
På vilket sätt är det annorlunda att turnera med Scorpions jämfört med Motörhead, förutom att ni spelar inför större publik?
–Vi umgås på ett helt annat sätt. Varje kväll äter vi middag tillsammans och har det väldigt trevligt ihop. Scorpions är ett band som vet vad de vill och vad de gör, de gillar komfort, prioriterar god mat och fina hotell. De orkar inte festa längre och det gör egentligen inte jag heller. Inte så att jag spottar i glaset eller säger nej till en öl, men jag plockar mina moments. Det måste man göra, annars orkar man inte med turnélivet. Det går inte.
–Du kan komma tillbaka efter ett gig och hela hotellet vibrerar av fest, det är bara att gå ner och börja dricka, men fy fan ... jag vill bara kasta mig på sängen och kolla Family guy på paddan.
Och med Motörhead blev det inga fina middagar?
–Nej du, jag tror att Lemmy kanske följde med och käkade middag fyra gånger på 25 år. För honom var det snabb room service och sedan kasino som gällde, och Phil (gitarristen Phil Campbell) ville bara gå på brittiska pubar.
Var de hemma hos er någon gång när Motörhead gästade Göteborg.
–Jadå. Vid ett tillfälle gick de faktiskt med på parkera turnébussen i närheten av vårt hus när vi bodde i Fiskebäck så att jag kunde sova hemma. Phil drog snabbt ut på stan och Lemmy hängde hela natten på kasinot vid Packhusplatsen. Jag minns att det blev snöstorm på kvällen och att Lemmy på morgonen halkade runt i vårt bostadskvarter i boots och öppen jeansväst. Han knackade på vid sju på morgonen och sade att vi skulle åka vidare.
Kom han inte in?
–Han kom in i köket. Sade att vi hade fina gardiner och sedan gick han ut igen.
Men han hittade tillbaka till bussen?
–(skratt) Jag hade satt på honom en lapp med adressen, som man gör med barn ungefär.
Och på fredag spelar Scorpions i Scandinavium, ska ni bjuda hem dem också?
–Ja, vi hade tänkt bjuda på lite snittar och god champagne faktiskt, sedan tar vi oss till en av stans bättre restauranger. Det vet jag att de ser fram mot.
