Inför sin kommande turné i Kina gjorde Symfonikerna för en månad sedan en konsert tillsammans med dirigenten Kent Nagano och violinvirtuosen Ray Chen. Programmet denna kväll, med samma konstellation, är snarlikt. Anders Hillborgs stycke Beast Sampler är med också nu, men Mendelssohns violinkonsert är utbytt mot Sibelius, och istället för Sibelius andra symfoni spelar man Brahms första. Det man väljer att ta med sig österut är alltså en kombination av svensk samtid, klassicistisk romantik och nordisk senromantik.
Ändå är det avsevärd skillnad på konserterna. Framförallt märks det i framförandet av Anders Hillborgs stycke som nu får en tydligare skärpa. Ja, här är spelet verkligt övertygande och precist i detaljerna. En knivskarp närvaro, ett vidgat klangrum. Det märks hur mycket det betyder för orkestern att spela nya stycken vid upprepade tillfällen, och kanske är det här ett tecken på att man kommer att våga ge sig in i den samtida repertoaren litet oftare?
Sibeliuskonserten passar ultravirtuosen Ray Chens temperament betydligt bättre än Mendelssohns förrädiska lätthet. Även om det knappast rör sig om återhållsamhetens och den raffinerade reflektionens spel, gör själva frenesin i den tekniska gestaltningen att musiken får ett annat liv. Det finns en sorts vildhet som är svår att värja sig emot.
Spelet i Brahmssymfonin blir mer problematiskt. Kent Nagano är ju något av en formekvilibrist, med en speciell förmåga att få fram de långa linjerna. Det gäller även detta framförande där framförallt yttersatserna får täta gestaltningar. Men det finns också en nervositet och en viss stelhet i spelet som tycks stå i vägen för själva flödet och den förlösande melodikänslan.
