Hur besvärande är det inte med de enkla uppdelningarna mellan högt och lågt, och hur lätt är det inte att gå förbi kvaliteten och särarten i ett verk som Gershwins pianokonsert, speciellt om man i förväg bestämt sig för att det är musik av underhållningskaraktär? Men den engelske pianisten Freddy Kempf är verkligen en excellent solist i detta mångbottnade verk. Han tar musiken på största allvar, och detta utan att vare sig schlagersötman eller jazzrytmerna hamnar i skymundan. Poängen i tolkningen är kärvheten och den speciella klangkänsligheten, och hur dessa aspekter kombineras. Kempf spelar med en sällsam attack, men har också en impressionistisk lätthet i de drömska passagerna.
Den långsamma satsen med sin förföriskt blåa ton, inte minst i trumpetstämman, målar upp ett melankoliskt stadslandskap och här rör sig Kempf med en påfallande frihet. Det är rytmiskt stringent, men med en improvisatorisk närvaro som förstärks i extranumret av Chopin, där man får en känsla av att musiken verkligen föds i nuet.
Den unge dirigenten Ilyich Rivas är därtill en intressant bekantskap. I det inledande Dvorakverket, Scherzo Capriccio, är kontrasterna visserligen litet väl påtagliga. Men stycket har en fascinerande lättsam ton och låter stundtals som brunnnsmusik i symfoniorkesterversion.
Tolkningen av Sjostakovitjs första symfoni gör dock ett starkare intryck med sin ödesmättade och olycksbådande stämning. Här finns en enorm spänning i det motiviska arbetet. I de ögonblick där klangerna blir oförsonliga och hårda, som i pianostämmans fräna dissonanser, framhävs musikens märkligt tragiska stämning. Ändå finns den kammarmusikaliska precisionen där, skärpan i klangen, känsligheten i dialogen mellan de olika sektionerna. Man blir varse verkets arkitektur, strävan efter strukturell tydlighet.
