Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/10

"Göteborg! Mitt namn är Steve Angello. Är ni redo?"

Den evighetsloopande bakgrundsmusiken tystnar och publikens förväntansfulla sorl tar vid. Vi behöver inte vänta länge. – Göteborg! Mitt namn är Steve Angello. Är ni redo?

Konsert

Artist: Steve Angello

Main stage, Summerburst

Publik: 30 000 på festivalen under dagen, en försvarlig del av dessa framför Angellos konsert.

Bäst: Nya singeln Feels like heaven blir en ljuvlig avslutning.

Sämst: Även house-artister borde ägna några timmar i veckan åt att slipa på sitt mellansnack.

Som om frågan alls hade behövt ställas. Som om en presentation alls varit nödvändig. Om 30 år kommer motsvarigheterna till våra dagars Abba-museum och Ted Gärdestad-musikaler antagligen att handla om Avicii, Reign och Sebastian Ingrosso allihopa – och inga är mer medvetna om det än publiken på Ullevi. Gemene man känner kanske på sin höjd till att Steve Angello är gift med en av Hollywoodfruarna och har en hipsterbulle på skalpen; Summerbursts house-fantaster vet att han en dag kommer väljas in i tolv olika slags halls of fame, tillsammans med sin sedan 2013 insomnade supergrupp Swedish House Mafia.

Första låten i kväll är Kainz New Perspective; änglakörerna ger spelningen stämningen av ett bönemöte, och ingen av de tusentals samlade på Ullevi verkar säga ett ord. Samspelet mellan rökkanoner, lampor, skärmar och Kainz orglar är det första under Summerburst som på riktigt känns i magen. Sedan kommer eldflammorna, den tunga, kantiga basen. Mest drabbar pinsamt nog remixen av  Nirvanas Smells like teen spirit, som extremt anspråkslöst kastas in i mixen. Röda lampor strålar över det annars nedsläckta Ullevi, och till refrängen visas en brinnande bil upp i bakgrunden. Lite töntigt, visst, lite billigt … men billiga knep är ju billiga eftersom de fungerar så orättvist bra.

Till skillnad från under åren med mafiosorna är det här ingen superexplosiv och ständigt stegrande festivalspelning. I och med albumet Wild youth har Angello tagit ett steg bort från den elektroniska dansmusiken – EDM – och närmat sig poppen med dess ibland introspektiva och självrannsakande berättande. Först ut bland dessa mjukare låtar är Franz Novotny-samarbetet Last dance. I slutetappen blir det Children of the wild med Mako, följt av den stillsamma och sentimentala Remember.

Visst blir det också Swedish House Mafia, i form av Save the world, Greyhound, och, naturligtvis, Don’t you worry child (hade man förlåtit Steve Angello annars?). Och visst kan Angello fortfarande smälla till det. Om han vill. Redan 20 minuter in i gigget avfyras enstaka fyrverkeripjäser från Ullevis bortre ända – sedan slungar han in oss i den tunga Gods av S-A vs. An31 & Sebjak. En kvart senare sprutar det fyrverkerier igen, nu under Matt Nashs Generation – och hettan från  pyrotekniken vid scenen känns ända fram till läktarna.

I slutet kanske några känner sig lite snopna ändå. Det blev inte den urladdning som en EDM-festival brukar avrundas med, ingen explosiv hitkavalkad med ständigt stegrande puls och ett frenetiskt svettigt tryck. Det blev inte heller allsång med Håkan Hellströms Känn ingen sorg Göteborg, som på Steve Angellos Summerburst-spelning 2015. Istället blev det en dynamisk konsert, stillsam ibland, tung ibland, och med överraskande mycket eget material på en festival där den absoluta merparten av vad som annars spelas är andra artisters skivor.

Helt i enlighet med den andan avslutar Angello med en egen låt, en blivande hit därtill: den majestätiska nya singeln Feels like heaven med Brandon Flowers från The Killers på sång. Och Summerburst 2017 slutar därmed inte med en knall, inte med en explosion, inte heller med en serie  euforiska vårskrin, utan med en låt som i vissa etapper spelar lika stillsamt som en ballad.

Det är annorlunda. Och det är laddat.

Det är kort och gott den perfekta avslutningen på en folkfest i utveckling.

Vad än Summerburst 2018 ger oss, är jag övertygad om att vi kommer bli överraskade.

Mest läst