Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/6

Feist blir en del av något större

När Feist spelar på Azaleascenen under fredagskvällen skapas en sentimentalitet och ett påtagligt lugn.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konsert

Bäst: Den generella känslan den här konserten skapade.

Sämst: Periodvis aningen utdraget.

Publik: Fascinerad, avslappnad, glad.

Det är minst sagt en bra dynamik på scen. Feist är otroligt samspelt med de tre männen hon har bakom sig. Ett ypperligt tillfälle att slå sig ner i gräset och njuta av solen som snart tackar för sig. Feists musik är otroligt avslappnande och det är främst rösten som står för den påtagligt lugnande effekten. Ren och skär, inte en ton fel.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Spelningen är lugn, men det finns ändå ett visst tryck. För publiken hamnar det nog någonstans mittemellan att vara en återhämtning och en uppladdning. Feist är charmig i sitt sätt att te sig, både när hon pratar och när hon bjuder på ett och annat dansmove bakom mikrofonen. Annat blir det när hon spelar Let it die, låten om män som krossar kvinnors hjärtan, som tilltalar mest. Med en annan omgivning hade det kunnat bli ett riktigt gråtkalas.

När hon får alla att sjunga med, och uppfylla den kanadensiska drömmen som hon beskriver den, ja, då blir det mäktigt. Med melodislingor som framhäver en viss sentimentalitet vill man ta del av precis allt som händer omkring. Blickar, leenden, applåder. Feist blir en del av något större och hon är med och skapar en festivalkväll som tagen ur en saga.

Läs mer om Way out west 2017
Mest läst